Varvet väntar
Nu är det femtio minuter till start i Göteborgsvarvet. Då slår en förkylning till. Snorigt och snörvligt. Det är alltid så här när jag ska springa och sjunga offentligt. Tror att det finns en liten djävul bakom örat som slår om en liten spak när han vet att jag ska prestera. Förmodligen ser han ut exakt som jag, om man skulle studera honom i ett mikroskop.
Men vad bryr jag mig. Min fullkomliga brist på självinsikt gör att jag ändå kommer att starta.
Varför? Ja, det kan man fråga sig. Antagligen för att var del av något större än mig själv. I riktigt go göteborgsanda, liksom. Det är ju skoj med folklivet. Och så känns det ju så skönt efteråt... Ja du vet alla de där sköna förklaringarna. För springa långt hade jag ju egentligen kunna göra vilken dag som helst.
Eller rättare sagt. Jag hoppas att jag kan springa långt. Och just idag ger vi det ett försök. Wish me luck!
Eller rättare sagt. Jag hoppas att jag kan springa långt. Och just idag ger vi det ett försök. Wish me luck!
Kommentarer
Trackback
