Minnen från 2010
Torgny Lindgrens bok "Minnen" ligger på topplistan just nu. "Tvåhundratolv sidor minnen nedtecknade av mannen som säger sig sakna minnen men som levt stort på sin inbillningsförmåga och en och annan hallucination" enligt DN.
Men jag fattar vad Torgny Lindgren menar. Inte ens i slutet av en arbetsdag när jag ska skriva ner min tidrapport kan jag frammana tydliga minnen av vad jag gjort under dagen. Inte för att jag varit overksam, för oftast är det ett fullpackat schema, det är detaljerna som undflyr mig. Allt är ett enda blurr.
Att då sammanfatta ett helt år – 2010 – blir näst intill omöjligt. Händelserikt har det varit, så mycket vet jag. Men när jag går tillbaka och läser blogginläggen från året som gått så framgår det inte riktigt.
Det har varit tufft ibland, plågsamma personliga angelägenheter har överskuggat allt i perioder. Men oftast har det varit kul och produktivt. Jag har fått många bra utmaningar på mitt jobb hos PS Communication, en byrå som växer så det knakar. Extra kul var att jag var med och drog in Lambi, Serla och Bravo juice som nya kunder. Och jag trivs verkligen med mina kollegor, ett gäng där alla personligheter och talanger får ta plats på sina egna villkor. Och det är verkligen inte självklart.
Sommaren var lång och het och startade i Portugal. Jag kanske hade alltför höga förväntningar, så det blev lite av ett antiklimax. Men med lite distans så lyser minne från Lissabon klarast. Trädkantade avenyer, trånga gränder, god och anspråkslös mat. En svettig kväll på ett torg där turister från hela världen följde VM-finalen i fotboll på dussintals TV-skärmar. Suckar och tillrop medan våra barn sprang och lekte mellan borden.
Hemma blev det lite jobb med huset. Särskilt stolt är jag över staketet som jag byggde framför huset. Helt och hållet för hand, så det så.
Efter sommaren delades barnen upp på två olika skolor eftersom Oskar Fredriksskolan skall renoveras under ett helt skolår. Tyvärr har det inte blivit helt lyckat. Det är bara att konstatera att besparingarna går före barnens bästa, åtminstone i Linnéstaden. Men som tur är verkar tjejerna trivas ganska bra ändå, de är kloka och jordnära mina flickor. Världens bästa ungar faktiskt :-)
Jag kommer heller aldrig glömma skivinspelningen med bandet. Skivinspelningen som skulle varit klar redan innan förra åsskiftet, men som dragit ut under hela 2010. Alla timmar med hårt slit i studion på Hisingen med vår tålmodige och taggade producent Charlie var samtidigt otroligt inspirerande. Det blev färdigt till slut, men skivan är ännu inte tryckt, inte ens släppt på nätet. Det får bli ett efterlängtat minne till nästa års tillbakablick.
Dessutom har Anna och jag dragit igång ett nytt café på NK. Under några intensiva novemberveckor lyckades vi dra igång NK American Bakery samtidigt som vi lyckades klämma in en kort New York-tripp som gav en kick. Nu är en bagare anställd och i februari ska vi dra igång bageri och konditori. Fler framtida minnen att invänta alltså. Jag har en känsla av att nästa år kommer att bli ett bra år...
Gott Nytt År! Vi ses 2011.
Men jag fattar vad Torgny Lindgren menar. Inte ens i slutet av en arbetsdag när jag ska skriva ner min tidrapport kan jag frammana tydliga minnen av vad jag gjort under dagen. Inte för att jag varit overksam, för oftast är det ett fullpackat schema, det är detaljerna som undflyr mig. Allt är ett enda blurr.
Att då sammanfatta ett helt år – 2010 – blir näst intill omöjligt. Händelserikt har det varit, så mycket vet jag. Men när jag går tillbaka och läser blogginläggen från året som gått så framgår det inte riktigt.
Det har varit tufft ibland, plågsamma personliga angelägenheter har överskuggat allt i perioder. Men oftast har det varit kul och produktivt. Jag har fått många bra utmaningar på mitt jobb hos PS Communication, en byrå som växer så det knakar. Extra kul var att jag var med och drog in Lambi, Serla och Bravo juice som nya kunder. Och jag trivs verkligen med mina kollegor, ett gäng där alla personligheter och talanger får ta plats på sina egna villkor. Och det är verkligen inte självklart.
Sommaren var lång och het och startade i Portugal. Jag kanske hade alltför höga förväntningar, så det blev lite av ett antiklimax. Men med lite distans så lyser minne från Lissabon klarast. Trädkantade avenyer, trånga gränder, god och anspråkslös mat. En svettig kväll på ett torg där turister från hela världen följde VM-finalen i fotboll på dussintals TV-skärmar. Suckar och tillrop medan våra barn sprang och lekte mellan borden.
Hemma blev det lite jobb med huset. Särskilt stolt är jag över staketet som jag byggde framför huset. Helt och hållet för hand, så det så.
Efter sommaren delades barnen upp på två olika skolor eftersom Oskar Fredriksskolan skall renoveras under ett helt skolår. Tyvärr har det inte blivit helt lyckat. Det är bara att konstatera att besparingarna går före barnens bästa, åtminstone i Linnéstaden. Men som tur är verkar tjejerna trivas ganska bra ändå, de är kloka och jordnära mina flickor. Världens bästa ungar faktiskt :-)
Jag kommer heller aldrig glömma skivinspelningen med bandet. Skivinspelningen som skulle varit klar redan innan förra åsskiftet, men som dragit ut under hela 2010. Alla timmar med hårt slit i studion på Hisingen med vår tålmodige och taggade producent Charlie var samtidigt otroligt inspirerande. Det blev färdigt till slut, men skivan är ännu inte tryckt, inte ens släppt på nätet. Det får bli ett efterlängtat minne till nästa års tillbakablick.
Dessutom har Anna och jag dragit igång ett nytt café på NK. Under några intensiva novemberveckor lyckades vi dra igång NK American Bakery samtidigt som vi lyckades klämma in en kort New York-tripp som gav en kick. Nu är en bagare anställd och i februari ska vi dra igång bageri och konditori. Fler framtida minnen att invänta alltså. Jag har en känsla av att nästa år kommer att bli ett bra år...
Gott Nytt År! Vi ses 2011.
En apa i familjen
Jag kanske inbillar mig, men efter ett tag känns fötterna varmare. Den fuktiga kylan släpper greppet när jag glider fram på isen framför Stora Scenen. Jag har inte skridskor, bara mina vanliga sneakers, och försöker filma barnen som skrinnar fram på vingliga ben. Anna, som glömt themobyxor, vaggar sakta för att hålla värmen.
Jag vinner aldrig på hjulen. Inte den här gången heller. Fast femkronorna och tjugolapparna rasslar iväg lika snabbt som hjulen rasslar runt, runt. Ingen stjärnvinst, inte ens en liten tröstpåse med Daim – inget.
Men så sker undret. Min sista femkrona propsar minstingen på att jag ska satsa på Klon. Alltså glasboxen som är fyllt med mjukdjur där man styr en "klo" med hjälp av en liten joystick. En antiklimaxmaskin utan dess like, för oftast brukar det hända...ingenting. Man siktar på den största grejen, en älg eller något, tar sikte trycker på knappen som får klon att sakta sänkas ner. Klon landar i högen av plysch, kniper ihop men liksom bara glider över tyget.
Men den här gången smäller det. Jag siktar inte ens. Jag bar kör på måfå. Styr rakt fram, svänger till höger så långt det går och trycker på knappen. Klon fastnar först i själva utsläppsluckan, men helt mirakulöst griper den plötsligt tag i en blå apa, drar upp den och släpper ner i luckan. Lyckan är total.
fredagsmusik
Nu börjar årsbästlistorna dyka upp i tidningarna och på nätet. Här är ett fynd som jag gillade vid en första genomlyssning. Bandet heter Chief, låten heter "Night & Day", albumet "Modern Rituals".
Dagens iaktagelser
Anvil Aid
Metalbandet Anvil var precis lika lovande som Metallica, Bon Jovi, Aerosmith m.fl. på åttiotalet, men till skillnad från sina kollegor så fick de aldrig fart på karriären. Men de har aldrig givit upp. Den entusiastiske och muppiga sångaren Lips brinner fortfarande för rocken och för drömmen om att bli rockstjärna. Under tiden knegar han med att köra ut mat till skolor. Filmen skildrar bl.a. en Spinal Tap-liknande turné genom Europa i halvtomma barer och sporthallar, med bandkonflikter, uteblivna gage och en osannolik vitrysk kvinnlig manager som strular till det mesta. Men inget kan stoppa de här lite lätt töntiga gubbarnas förhoppningar om det definitiva genombrottet. Och man kan faktiskt inte låta bli att älska dem.
För dig som missade den sköna dokumentären "The Story of Anvil" på SVT för någon månad sedan kan detta framstå som en märklig företeelse. Men om du får chansen att se filmen, så gör det.
Metalbandet Anvil var precis lika lovande som Metallica, Bon Jovi, Aerosmith m.fl. på åttiotalet, men till skillnad från sina kollegor så fick de aldrig fart på karriären. Men de har aldrig givit upp. Den entusiastiske och muppiga sångaren Lips brinner fortfarande för rocken och för drömmen om att bli rockstjärna. Under tiden knegar han med att köra ut mat till skolor. Filmen skildrar bl.a. en Spinal Tap-liknande turné genom Europa i halvtomma barer och sporthallar, med bandkonflikter, uteblivna gage och en osannolik vitrysk kvinnlig manager som strular till det mesta. Men inget kan stoppa de här lite lätt töntiga gubbarnas förhoppningar om det definitiva genombrottet. Och man kan faktiskt inte låta bli att älska dem.
Just den kärleken ligger förmodligen bakom projektet Anvil Aid. En grupp på Facebook vars mål är att få upp Anvil på förstaplats på topplistan lagom till julafton. Och man ser ut att lyckas. Just nu ligger låten Metal on Metal etta på iTunes och drömmen verkar bli sann. Men mycket kan hända, så gör en insats precis som jag. Köp låten här.
Epic Breakfast
Blev även inspirerad av de här killarna. De tar den amerikanske frukosten och brunchen till helt nya höjder. Kanske något för Egg & Milk?
Fredagsmusik
Min favoritjulsång med två goa gubbar. Trevlig helg!
Shuffle it
Jag fick ett meddelande av en vän på Facebook, där jag uppmanades att slumpa fram 15 låtar i min musikspelare och sedan redovisa det. Helt utan censur eller förbättringar för att det ska bli en "coolare" låtlista.
Jag fattade inte riktigt vad jag skulle göra med listan, så nu lägger jag den här istället:
1. 19hundra80sju – Imperiet
2. Anonym 1 – Eric Ramsey
3. Milking – Deerhoof
4. I'm So Excited – John Lee Hooker
5. Volcano – Damien Rice
6. Tootoolah – Peter LeMarc
7. Hog Farm – Pugh Rogefeldt
8. Travelling Alone – Ron Sexsmith
9. Jesse James – Brice Springsteen
10. The Galway Girl – Steve Earle
11. Milneburg Joys – Dr. John
12. Ahead of My Time – Teddybears Sthlm
13. Veteran – Audio Bullys
14. The Biggest One – They Might Be Giants
15. Someday – Steve Earle
Definitivt inte särskilt modernt, men skivsamlandet har stannat av i samma takt som Spotify växt sig starkare.
Den bästa låten? Volcano. Sämst? The biggest one.
Minns förresten någon mer än jag They Might Be Giants? ...
Tänkte väl det.
Snö och magkänsla
Om man bortser från avåkningen som någon gjorde ute på vägen så har snökaoset sina fördelar. Vi byggde en snögummar och åkte pulka i Botaniska det kittlade i magen. Men nu kittlar det i magen på mig av en helt annan anledning: Magsjuka. Man får inte ha det föör bra helt enkelt.
Försenad fredagsmusik
Nina Simone är en av mina all-time favoriter. En omisskännligt vacker röst och en
kvinna som sjunger med sådan nerv och närvaro att man tror att hon ska gå sönder emellanåt.
För att inte tala om pianospelet, hon kittlar de där tangenterna så man baxnar. Jag tog bara ett klipp helt slumpmässigt i förvissningen om nästan allt med henne är helt briljant. Och precis så var det. Håll tillgodo.
Finbesök i familjevardagen
Idag hade vi gäster på besök. Förutom att det var härligt att träffa min moster och hennes man, som rest hit ända från Island, så finns det alltid en annan fördel med just besök: Städningen. Enda gången som vi röjer upp ordentligt i kaoset här hemma är när vi vet att en gäst ska kliva över tröskeln - annars är det lite si och så med den saken. Städning är inte vår huvudgren.
Jag far runt som en iller. Svetten lackar när jag småspringande samlar ihop kläder från golvet, fyller maskinen med disk, drar runt dammsugaren så den slår i väggarna när jag rusar runt hörnen, torkar av de allra dammigast hyllplanen med ett pekfinger så att dammet yr. Jag känner mig som en vimsig karaktär i en stumfilm...fast med ljud...och i färg...(kass analogi, borde stryka den)...
Fem minuter innan besöket ska anlända så packar jag in dammsugaren. Tänder några värmeljus. Sätter på en platta på stereon. Då knackar det på dörren. Jag sätter på mig mitt allra mest obesvärade leende och öppnar dörren.
Puh! Likadant varje gång. Sista-sekunden-uppfräschningen avklarad.
Jag far runt som en iller. Svetten lackar när jag småspringande samlar ihop kläder från golvet, fyller maskinen med disk, drar runt dammsugaren så den slår i väggarna när jag rusar runt hörnen, torkar av de allra dammigast hyllplanen med ett pekfinger så att dammet yr. Jag känner mig som en vimsig karaktär i en stumfilm...fast med ljud...och i färg...(kass analogi, borde stryka den)...
Fem minuter innan besöket ska anlända så packar jag in dammsugaren. Tänder några värmeljus. Sätter på en platta på stereon. Då knackar det på dörren. Jag sätter på mig mitt allra mest obesvärade leende och öppnar dörren.
Puh! Likadant varje gång. Sista-sekunden-uppfräschningen avklarad.
Efter en middag med skönt avslappnat snack - som om det var igår vi träffades, fast det är flera år sedan - så kör jag hem hela gänget till min mamma.
Väl hemma igen häller jag upp ett glas vin, sätter mig i vardagsrummet, tittar mig omkring och njuter.
Vem vet, kanske lyckas vi hålla det städat ett helt dygn den här gången. Kanske...!
Väl hemma igen häller jag upp ett glas vin, sätter mig i vardagsrummet, tittar mig omkring och njuter.
Vem vet, kanske lyckas vi hålla det städat ett helt dygn den här gången. Kanske...!
