Kvinnodagen
Jag orkar inte ha åsikter. Inte här på bloggen. Inte just idag i alla fall.
Egentligen tycker jag ofta och mycket. Jag är medlem i Amnesty, har ett fadderbarn på Kap Verde-öarna, röstar i kommunalvalet och livnär mig i stort sett på att ha åsikter. Jag läser, tittar, lyssnar och reflekterar.
Egentligen tycker jag ofta och mycket. Jag är medlem i Amnesty, har ett fadderbarn på Kap Verde-öarna, röstar i kommunalvalet och livnär mig i stort sett på att ha åsikter. Jag läser, tittar, lyssnar och reflekterar.
Jag står för vad jag tycker, men är samtidigt så receptiv för andras perspektiv att jag ibland har svårt att känna ett behov av basunera ut mina åsikter till andra. Man kan ju faktiskt tycka annorlunda än mig. Och det är helt ok.
Idag har folk tyckt till om kvinnodagen. I bloggar, kåserier, artiklar, radioinslag, debatter, lunchrumssnack...
Följande vet jag: Det är kvinnodag varenda dag hemma hos mig. Från morgon till kväll.
Och det tycker jag om. Punkt
Och det tycker jag om. Punkt
Och nu blir det reklamfilm...
Den senaste tiden har jag varit med att ta fram två olika reklamfilmer. Först ut var en film för norska Riis Bilglas. Inspelningen skedde i snö och femton minusgrader strax utanför Oslo. Här är resultatet:
