Olle


Nu har jag läst boken om Olle Ljungström. 216 sidor i coffee table format med massor av fotografier, teckningar och texter av folk som känner Olle Ljungström. Eller Olle som alla verkar kalla honom, även de som inte känner honom. Hans förmåga att lämna avtryck är en gemensam nämnare i alla bokens texter, men det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är som fascinerar människor så.

Många har en Olle-story att berätta. Han har svept över landet och festat, spelat, supit, målat och legat med så många personer att det verkar som om alla känner någon, som känner Olle. Eller så har de själva träffat honom.

Flera av mina vänner har träffat Olle, alla har gillat honom eller åtminstone gillat själva mötet. Jag har själv bevittnat en sådan Olle-incident. Ett misslyckat raggningsförsök på ett galleri mitt på blanka dagen. Den energi som han investerade i det mötet var fantastisk.

Det finns något med Olla Ljungströms texter och uttryck som är genuint eget. Han är spontan och uppriktig, men också tramsig och provocerande. Inte minst innehåller låtarna humor och ironi. Däremot tror jag inte att Olle ägnar sig åt självironi. Nä, Olle Ljungström tar sig själv på yttersta allvar, han tvekar inte inte när det gäller sin egen smak. Vet precis hur han vill ha det, litar på sitt omdöme, går på känsla.

För det är känslan som alltid har styrt Olle Ljungström. Det är bara att konstatera: När du är oförmögen att ha tråkigt då tar livet med dig på en resa som kan sluta hur som helst. Sprängd av en bilbomb i Afghanistan eller som konstnär i ett vitt trähus i Gräfsnäs. Eller så slutar det någon helt annanstans. Olle Ljungström är ju trots allt bara 50 år.

I "En film om Olle Ljungström" sammanfattar Olle sitt liv med dessa ord: "Att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det". Undrar om inte många betraktar sitt liv på just det sättet. Fast Olle vågar säga det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0