Ängslighetssjukan
Men ingenting är konstant. Precis som ängslighetstyckaren no 1, Andres Lokko, mässade i tidningen Pop på nittiotalet; "Musikhistorien skrivs ständigt om". Det gäller allt. På precis samma grunder som ängslighetstyckarna upptäcker och prisar det nya oupptäckta kan de spola det i samma slag som den stora massan ansluter sig.
För innehållet är helt irrelevant, allt handlar om identifikation.
Den här sjukan att profilera sin identitet med helt igenom intellektuella smakmarkörer missar en detalj. En inte helt oviktig detalj. Nämligen att begreppet kvalitet, åminstone när det gäller kultur, är hundra procent subjektiv. Det väsentliga är vad vilka känslor och tankar som väcks till liv av låten, tavlan eller novellen. Det brukar i alla fall vara det som upphovsmakaren vill uppnå. Att utrycka en känsla eller idé som andra kan relatera till och reflektera över.
Så här kommer scoopet: När det gäller kultur behöver du inte välja sida, det är inte som att hålla på ett fotbollslag. Det du känner, känner du. Helt oberoende av andra. Åtminstone i den stund du konsumerar din kultur.
Men många vågar inte vara ärliga inför sina känslor. Istället sneglar de på vad alla andra tycker och de enda reflektioner de tycks göra är dessa: Vill jag ansluta mig till supportrarna av det här? Vill jag förknippa mitt personliga varumärke med det? Vad kommer folk då att tycka om mig?
Likväl som bestsellern kan vara ytlig, platt och kommersiellt spekulativ, kan den vara allmänmänsklig, välskriven och världsomvälvande. Och ibland kan den faktiskt vara båda delarna, beroende på vem som läser den.
Googlade Andres Lokko för att hitta vad han har skrivit sedan jag har varit på semester och läste detta inlägg. Har svårt att förstå hur man kan se honom som "Ängslighetstyckaren nr 1"? För mig och många andra är han en läsvärd auktoritet på ny spännande musik och brittisk litteratur som skrivit intressant i mer än 20 år om sådant jag inte kände till. När han inte skriver pjäser och filmer. I dag fick han mig att vilja höra Annette Peacock och läsa Caitlin Morans feministiska manifest! Bra Andres!
Bra skrivet. Andres Lokko är skicklig på många sätt. Visst, han är en auktoritet på ny spännande musik och litteratur. Hans drivkraft är just att hitta sånt som andra inte hittat. Men jag håller med om honom som änslighetstyckaren nr 1 - helt enkelt av den anledningen att han ALDRIG skulle gilla något som blir alltför stort, alltför brett. Om många andra gillar det så kan det per definition inte vara bra. Det är galet tröttsamt.
http://www.svd.se/kultur/musik/hakan-hellstrom_5496229.svd
Andres Lokko skriver om Sveriges bredaste och mest sålda artist typ någonsin... och jag tycker han verkar ganska positiv eller?
