Om julen och framtiden
Tjena mittbena vad länge sedan jag bloggade här. Julen med allt vad det innebär kom emellan. Men å andra sidan har jag skrivit flitigt med inlägg på The Elliots Facebook-sida eftersom jag spenderat ganska så många timmar i studion den sista tiden. En alltigenom manlig värld av öldrickande, låga skämt och massa dötid när man väntar, snackar skit och...just det...spelar in musik också.
***
Julen blev lyckad. Första julaftonen med släkten hemma hos oss. Anna hade fixat en fantastiskt julbord, som skulle ha kunnat serverats på vilken lyxig restaurang som helt - minus risken att bli magsjuk eller få svinflunsan - fast hemmagjort och så väldigt mycket godare. Och så var det där med jultomten. Tidigare år har en kompis varit en mycket uppskattad finsk tomte som återkommit år efter år. Barnen har tindrat, fast övertygade om att inte bara tomten finns, utan att han är finsk dessutom. Men den finske tomten hade förhinder den här julen, så vi fick helt enkelt improvisera. Min svåger drog på sig dräkten, men blev fetavslöjad på direkten. Förvirringen i barnens ögon gick inte att ta miste på. En fejktomte!! Men så fort klapparna åkte fram och omslagspapprena åkte av, så var tomteintermezzot glömt. Spelen, leksakerna och kläderna var klart intressantare än att grunna på tomtens vara eller icke vara Själv provade jag mig fram bland alla julölen och somnade i soffan vid tolvslaget. Utmattad.
***
Imorgon är det nyårsafton. Då tänker man på året som gått, men funderar också kring framtiden.
Julen blev lyckad. Första julaftonen med släkten hemma hos oss. Anna hade fixat en fantastiskt julbord, som skulle ha kunnat serverats på vilken lyxig restaurang som helt - minus risken att bli magsjuk eller få svinflunsan - fast hemmagjort och så väldigt mycket godare. Och så var det där med jultomten. Tidigare år har en kompis varit en mycket uppskattad finsk tomte som återkommit år efter år. Barnen har tindrat, fast övertygade om att inte bara tomten finns, utan att han är finsk dessutom. Men den finske tomten hade förhinder den här julen, så vi fick helt enkelt improvisera. Min svåger drog på sig dräkten, men blev fetavslöjad på direkten. Förvirringen i barnens ögon gick inte att ta miste på. En fejktomte!! Men så fort klapparna åkte fram och omslagspapprena åkte av, så var tomteintermezzot glömt. Spelen, leksakerna och kläderna var klart intressantare än att grunna på tomtens vara eller icke vara Själv provade jag mig fram bland alla julölen och somnade i soffan vid tolvslaget. Utmattad.
***
Imorgon är det nyårsafton. Då tänker man på året som gått, men funderar också kring framtiden.
Min nioåriga dotter och hennes två vänninor diskuterade framtiden häromdagen i baksätet på bilen:
- Nä, usch jag tänker inte gifta mig med en kille när jag blir stor.
- Men det måste du om du ska ha barn!
- Ja, eller så får du gifta dig med någon, skaffa barn och skilja dig sen.
- Eller så kan du adoptera ett barn från Kina eller nåt...
- Nääää! Det går inte!!! Ett barn ända från Kina. Det är ju inte miljövänligt ju!!
Uppställning!
"Ja, far! Ljusslingan och pyntet är på plats och tomtarna är utplockade enligt order!"
Julfet
Jag tror att jag är på väg in i en fetperiod igen. Julen tenderar att påverka mig på det sättet. Det finns godis överallt.Två luciatåg och tre julfester. Och så har jag inte haft tid att springa på nästan två veckor. För att inte tala om skräpmaten som jag ätit i studion, som pizza och kebabrulle. Magen spänner lite extra. Och då ger jag liksom upp och börjar småäta på kvällen. Ikväll t.ex. har jag smällt i mig lite tortillchips, tre kakor och fyra praliner.
Imorgon bitti vågar jag inte titta på vågen...
Världens bästa
De senaste tio dagarna har jag inte kommit hem före klockan åtta någon gångl Utom en kväll när vi skulle ha personalfest för Egg & Milk hemma hos oss. Och de allra flesta kvällar har klockan närmat sig tolv på natten när jag smugit in genom dörren, trött och purken och inte alltid så trevlig. I vissa trebarnsfamiljer skulle en sådan som jag blivit halshuggen redan den andra kvällen. Men inte jag inte.
jerm | MySpace Video
Jag har nämligen världens bästa fru. (Visserligen rent tekniskt inte min fru, men ordet sambo känns konstigt att använda. Efter 18 år tillsammans så tycker jag att fru bättre beskriver vår relation, så därför brukar jag säga just så.) Och min fru är inte bara den vackraste och underbaraste kvinnan jag vet. Hon är dessutom den mest förstående, tålmodiga och snällaste personen jag träffat.
Nu kanske rabiata feminister där ute tolkar detta som att min fru är ett hunsat mähä, som bara gör allt som hennes make beordrar henne att göra. Men då tror ni fel. Just nu är det bara så att tiden inte räcker till för min del, för att jag jobbar och spelar in en skiva samtidigt. Och då accepterar hon det, eftersom det är en begränsad period i våra liv. Otroligt, eller hur?
Inte nog med att hon tar hand om våra tre tjejer, hon sköter ett företag också, skjutsar till ridskolan och dansskolan och förbereder lite för julen. Och trots detta säger hon aldrig ett ont ord om min frånvaro, beklagar sig inte och klagar inte. Det skulle jag gjort, kan jag lova.
Så detta är min hyllning till dig Anna. Jag älskar dig, du är världens bästa.
Nu kanske rabiata feminister där ute tolkar detta som att min fru är ett hunsat mähä, som bara gör allt som hennes make beordrar henne att göra. Men då tror ni fel. Just nu är det bara så att tiden inte räcker till för min del, för att jag jobbar och spelar in en skiva samtidigt. Och då accepterar hon det, eftersom det är en begränsad period i våra liv. Otroligt, eller hur?
Inte nog med att hon tar hand om våra tre tjejer, hon sköter ett företag också, skjutsar till ridskolan och dansskolan och förbereder lite för julen. Och trots detta säger hon aldrig ett ont ord om min frånvaro, beklagar sig inte och klagar inte. Det skulle jag gjort, kan jag lova.
Så detta är min hyllning till dig Anna. Jag älskar dig, du är världens bästa.
Ord till salu
Från och med imorgon är jag en frilansande copywriter. Och det är helt mitt eget val. Först och främst ska det bli roligt att kasta mig ut i en annan, lite friare tillvaro. Fast känslan innehåller en släng av nervositet också.
Jag har ju haft en frilansperiod tidigare i mitt liv och jag trivdes helt ypperligt. Att jobba med olika människor, kunder och uppdrag är kul. Det ger nya impulser och infallsvinklar som i sin tur alstrar energi och lite extra motivation. Just nu känner jag att det kommer att passa mig bra. Dessutom hoppas jag att jag ska kunna ägna lite mer tid år mina sidoprojekt som ligger nära både hjärtat och hjärnan – Egg & Milk och The Elliots.
December ser redan nu ut bli fullsmockad med jobb. Och det är ju bra.
Apropå jobb: Det senaste som jag producerat på Trigger är en sajt för Durex i Norge. Sex och kärlek är onekligen spännande. Men sajten bevisar också det som vi länge vetat. Allting blir lustigare på norska. Meningen ”Ha gjerne henerne på guttens rumpeballer….” är ett lysande exempel...
Fredagsmusik
Oh la la, vilken vecka. Jobb och inspelning om vartannat hela tiden. Då är det lätt att bli stressad vill jag lova. Några saker som brukar hjälp mot stress för min del är löpning eller öl. Men eftersom jag inte haft riktigt haft tid att dyka ner i varken det ena eller det andra, så har musik fått fungera som ersättning.
För musik funkar ju också. Men det får inte vara nya musik, det måste vara beprövat och pålitligt. Helst lugnt och upplyftande, det betyder inte att det kan vara mörkt och sorgset, för jag blir ofta upplyft av melokoli, sorg och nostalgi i musik.
En av de allra bästa att lyssna på i det här tillståndet är Richard Hawley. En melokoliskt crooner, som spelar gitarr och sjunger med en sammetslen röst. Om det finns änglar med skinnjacka och pomada i håret, så är Richard Hawley en ängel. Allt som skulle kunna vara smetigt och kletigt i händerna på t.ex. Elton John (de senaste 20 åren) Rod Stewart (de senaste 30 åren) blir bara vackert och coolt - smektande stråkar, harpor, flyglar och xylofoner. Musiken kryper upp i knät som en spinnande kattunge och jag blir varm inombords.
Låter det corny? Må så vara, men det är sant. Det är vi känslomässigt hämmade män som brukar gråta på konserter. Och skulle jag någon gång se Richard Hawley live, så skulle jag nog ta med mig näsduken...
Låter det corny? Må så vara, men det är sant. Det är vi känslomässigt hämmade män som brukar gråta på konserter. Och skulle jag någon gång se Richard Hawley live, så skulle jag nog ta med mig näsduken...
Just nu går det en ganska söt Häägen Dazs-kampanj i England. Men jag garanterar att den skulle varit mycket plattare utan Richard Hawleys "Open up your door"...
