Sånger från Andra Långgatan

Kläderna hänger lite löst nu efter två månaders diet. En ganska skön känsla faktiskt.

Först käkade jag Modifast, men nu är det sallad och allmänt hälsosammare alternativ som gäller. Jag äter mindre portioner förstås. Tar lite fler promenader. Dricker rikligt med vätska. Kämpar på och håller vikten ganska bra.

Fast minst lika viktigt för att klara det är att jag tillåter mig att festa när tillfälle bjuds. Som idag t.ex. när det är Sverige-Ryssland match på TV. Om allt bara skulle handla om att räkna kalorier skulle jag aldrig orka med.

Alltså: Ville bara påpeka för de som var kritiska till att köra med pulver att det inte självklart är fel. Visst finns det risker med alla metoder om man bara "hårdbantar", d.v.s. först svälter sig för att gå ner snabbt och sedan fortsätter att leva som vanligt efter att man har gått ner. Då blir det en snabb viktrekyl upp igen. Den risken finns fortfarande för mig, men jag är fortfarande motiverad och tycker faktiskt att det varit ganska lätt att minska i vikt.

Jag är helt övertygad om att balanserad kost och en långsiktig livstilsförändring är det enda hållbara sättet att gå ner i vikt och sedan hålla sig där. Motion är självklart också viktigt.

Men jag tror det är viktigt för alla hälsofreaks att förstå att det är en stor skillnad oss fetknoppar och er (En gång fetknopp alltid fetknopp - det är som alkoholism ). Det räcker inte att säga "börja motionera och ät mindre så går du ner" till någon som väger 20-30 kilo för mycket. Hade det varit så enkelt, så hade ingen varit fet.

För det första: När man är fet så räcker det med att lägga om kosten till att börja med. Som kraftigt överviktig går man ner fort i början ändå, utan att behöva plåga sig med att springa eller lyfta skrot. Risken är annars stor att man skadar sig  eller helt och hållet tappar lusten att motionera.

Nej det är bättre att vänta med motionen till man har gått ner i vikt säger jag. Då blir det lustfyllt. Vilken kick att plötsligt orka gå hela vägen till jobbet utan att svettas floder.

För det andra: Det handlar om psykologi mer än något annat. Om man varit normalviktig hela sitt liv, förstår man inte mekanismerna som leder fram till att man blir tjock. För den som aldrig varit tjock har mat aldrig varit ett problem. Och kanske inte heller ett intresse. För mig är stress och oro ett skäl till att jag går upp i vikt i perioder. Jag äter för att lugna nerverna helt enkelt, för att må bra. Och så älskar jag god mat och dryck. Och då kan det bli för mycket av det goda. För den som är vältränad kanske en joggingtur är trixet.

Så därför är det ibland väldigt provocerande att ibland läsa tips från diverse hälsogurus i tidningarna. Det är så uppenbart att de inte väger in den psykologiska aspekten i sina råd. De utgår från att alla fungerar som de gör. Det blir en massa käcka motionstips eller konstiga kosttips med alger och proteindrinkar.

Som att säga till en narkoman "Äh, hörru lägg ner det med drogerna nu. Käcka en morot istället vettja. Det som är så härlig fräscht och gott..."

Veckan vikt: 101,4 kg
Bar ner ett hekto den här veckan.