Sånger från Andra Långgatan

Om och när jag fyllde 100, så skulle rätt mycket ha fixat till sig.

Mina barn skulle få det bättre än jag helt enkelt.

Och det verkade faktiskt bli så. Åtminstone kändes det så de första 20-25 åren av mitt liv. Saker och ting verkade gå åt rätt håll. I skolan ritade vi fredsduvor, jobbade med A Non Smoking Generation, gjorde Operation Dagsverke för Håll Sverige Rent och hade knappar med Rör inte min kompis. På TV sändes World Aid-galan, ANC-galan och Metal Aid-galan. Och det kändes som det gav resultat. Barn i Afrika fick fler hjälpsändningar, diktaturer i många länder föll, Berlinmuren föll, Sovjet fick Perestrojka, i Sydafrika försvann apartheid, i Asien hade man en ekonomisk boom. De flesta verkade få det bättre

Naivt? Javisst, det var massor av annan skit som pågick då med. Krig, arbetslöshet och förtryck. Jag vet, men nu pratar jag bara om en känsla. Världens folk och ledare ville att saker skulle bli bättre. Så kändes det på skolgården i Torslanda i alla fall.

¨
Nu läser jag tidningen och undrar om allt det där är bortblåst. Eller det kanske bara är jag, likt en åldrande hippie, som tycker att världen har blivit helt wacko den senaste tiden. "Vart tog idalen vägen?!" skulle väl sextiåttorna säga. Men det är ungefär så jag menar faktiskt.

Klimatet är självklart en riktig backlash. Det känns definitivt inte som vi lämnar över en bättre värld till våra barn när det gäller utsläpp, avgaser, översvämningar, stormar och miljögifter. Saker går alldeles för långsamt.

Men sedan är det allt det andra. Att vi fortsätter skicka folk till krig med högst tveksamma motiv. Att terrorism blivit en global verklighet, men också ett hjärnspöke som motiverar regeringar till märkliga handlingar. Till exempel att västdemokratier spärrar in folk utan rättegång och torterar fångarna. Att europeiska länder tvångsdeporterar romer utan att det blir en storm av protester från omvärlden. Och här hemma i Sverige får Sverigedemokraterna massor av röster och gör en valfilm som bara kan matchas av gamla tyska propagandafilmer från 40-talet. Hur har det kunnat gå så långt?

Men framför allt är jag förundrad över hur tyst det är. Hur sällan det är någons som kommenterar hur idioti och fördumning brer ut sig. Att inte protesterna är högre mot den historieblinda populismen.

Men det kanske inte finns tid över helt enkelt...

Vi måste hinna med att lägga livspussel, twittra, shoppa, göra karriär, skriva Facebook-statusar och baka surdegsbröd. Och blogga förstås.