Shazbot* vilken grej!
"Framtiden är redan här" är en av de mer slitna flosklerna, eller hur? Men när jag såg det här korta reportaget på NY Times hemsida, så fick jag faktiskt den känslan. Det finns alltså 3D-printers, på riktigt. Du har en tredimensionell ritning, trycker på print och så kommer det en avancerad mekanisk konstruktion ut ur en låda. Fix och färdigt, utan någon montering.
Visste du att sånt existerade!? Jag hade i alla fall inte en aning.
Det är som att en av de coolaste framtidsprylarna ur Star Trek, Stjärnornas Krig eller Terminator plötsligt har kommit till liv. Utan att jag märkt något. Snart säger väl folk, med en självklar ryckning på axlarna, att de ska beama sig till Thailand på semestern. Eller att det finns lasersvärd att köpa på Claes Ohlsson när du ska göra trädgårdsarbete. Eller att Ryan Air kör lågprisflyg till månen. Varför inte, liksom?
Men en sak fattar jag inte. När en enbent person får möjlighet att printa ut sin egen specialgjorda benprotes, vem beställer då ett pimpat metallben med inbyggd cowboystövel? Vad handlar det om? Om man nu gillar cowboystövlar, så trycker man väl ner sin konstgjorda fot i en stövel när man ska ut och gå?
Vilka perversa Vilda Västern-fantasier har någon som ALLTID vill sova med en cowboystövel på? Jag hoppas att det är en individ som bor i Texas eller närliggande stater. Då blir det rent av logiskt. Iiihaa!
*Hämtat från Mork & Mindy...om någon nu minns den TV-serien.
Tankekvarnar och skit
Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att oroa mig för framtiden och gräma mig för det förflutna. Varför vet jag inte riktigt. Kanske kan någon psykolog eller hjärnforskare förklara det för mig någon gång, men just nu gissar jag bara.
Förmodligen fyller det någon funktion som vi ärvt från tiden när jakten på föda var den mänskliga rasens huvudsakliga utmaning. Oron höll oss på alerten. Utan den ingen mat. Och utan grämelse ingen utveckling. För när vi grämer oss glömmer vi inte våra misstag. Och då upprepar vi dem troligen inte heller.
Men nu är jag här, tillbaka i framtiden. Och då är kedjan mellan mina handlingar och maten på bordet klart mer abstrakt. En vanlig vecka är en hinderbana av livsadministrativa utmaningar som jag oftast manövrerar mig igenom på ett eller annat sätt. Det är inte problemet. Nä, den stora energislukaren är den oformliga klumpen av tankar och funderingar som omsluter nuet.
Tankar på det som ska komma - och på det som varit.
Till och med när jag är på semester kan jag inte bli kvitt det. Trots sommarens lata, kravlösa dagar och bristen på fasta planer så verkar jag ha ett behov att ständigt ha ett svagt surr av ängslan i bakhuvudet.
Jag konstruerar orosmoment. Det värsta är att jag inte ens kan komma på något exempel nu. Jag bara vet att det är så. I gryningen, timmarna när jag växlar mellan sömn och vakenhet, då kommer tankar om barnen, jobbet, bandet, huset, frun, mamma, pappa, det förflutna och framtiden. Saker jag sagt. Saker jag gjort. Saker jag borde ha gjort. Saker som jag inte borde ha gjort.
Och när jag vaknar framstår tankarna så oproportionerligt stora och överdrivna. Varför i hela friden snurrade den där funderingen på repeat och störde min skönhetssömn? Den skitgrejen!?
Förmodligen fyller det någon funktion som vi ärvt från tiden när jakten på föda var den mänskliga rasens huvudsakliga utmaning. Oron höll oss på alerten. Utan den ingen mat. Och utan grämelse ingen utveckling. För när vi grämer oss glömmer vi inte våra misstag. Och då upprepar vi dem troligen inte heller.
Men nu är jag här, tillbaka i framtiden. Och då är kedjan mellan mina handlingar och maten på bordet klart mer abstrakt. En vanlig vecka är en hinderbana av livsadministrativa utmaningar som jag oftast manövrerar mig igenom på ett eller annat sätt. Det är inte problemet. Nä, den stora energislukaren är den oformliga klumpen av tankar och funderingar som omsluter nuet.
Tankar på det som ska komma - och på det som varit.
Till och med när jag är på semester kan jag inte bli kvitt det. Trots sommarens lata, kravlösa dagar och bristen på fasta planer så verkar jag ha ett behov att ständigt ha ett svagt surr av ängslan i bakhuvudet.
Jag konstruerar orosmoment. Det värsta är att jag inte ens kan komma på något exempel nu. Jag bara vet att det är så. I gryningen, timmarna när jag växlar mellan sömn och vakenhet, då kommer tankar om barnen, jobbet, bandet, huset, frun, mamma, pappa, det förflutna och framtiden. Saker jag sagt. Saker jag gjort. Saker jag borde ha gjort. Saker som jag inte borde ha gjort.
Och när jag vaknar framstår tankarna så oproportionerligt stora och överdrivna. Varför i hela friden snurrade den där funderingen på repeat och störde min skönhetssömn? Den skitgrejen!?
Pilane
Världens bakåtveckling
Om och när jag fyllde 100, så skulle rätt mycket ha fixat till sig.
Mina barn skulle få det bättre än jag helt enkelt.
Och det verkade faktiskt bli så. Åtminstone kändes det så de första 20-25 åren av mitt liv. Saker och ting verkade gå åt rätt håll. I skolan ritade vi fredsduvor, jobbade med A Non Smoking Generation, gjorde Operation Dagsverke för Håll Sverige Rent och hade knappar med Rör inte min kompis. På TV sändes World Aid-galan, ANC-galan och Metal Aid-galan. Och det kändes som det gav resultat. Barn i Afrika fick fler hjälpsändningar, diktaturer i många länder föll, Berlinmuren föll, Sovjet fick Perestrojka, i Sydafrika försvann apartheid, i Asien hade man en ekonomisk boom. De flesta verkade få det bättre
Naivt? Javisst, det var massor av annan skit som pågick då med. Krig, arbetslöshet och förtryck. Jag vet, men nu pratar jag bara om en känsla. Världens folk och ledare ville att saker skulle bli bättre. Så kändes det på skolgården i Torslanda i alla fall.
¨
Nu läser jag tidningen och undrar om allt det där är bortblåst. Eller det kanske bara är jag, likt en åldrande hippie, som tycker att världen har blivit helt wacko den senaste tiden. "Vart tog idalen vägen?!" skulle väl sextiåttorna säga. Men det är ungefär så jag menar faktiskt.
Nu läser jag tidningen och undrar om allt det där är bortblåst. Eller det kanske bara är jag, likt en åldrande hippie, som tycker att världen har blivit helt wacko den senaste tiden. "Vart tog idalen vägen?!" skulle väl sextiåttorna säga. Men det är ungefär så jag menar faktiskt.
Klimatet är självklart en riktig backlash. Det känns definitivt inte som vi lämnar över en bättre värld till våra barn när det gäller utsläpp, avgaser, översvämningar, stormar och miljögifter. Saker går alldeles för långsamt.
Men sedan är det allt det andra. Att vi fortsätter skicka folk till krig med högst tveksamma motiv. Att terrorism blivit en global verklighet, men också ett hjärnspöke som motiverar regeringar till märkliga handlingar. Till exempel att västdemokratier spärrar in folk utan rättegång och torterar fångarna. Att europeiska länder tvångsdeporterar romer utan att det blir en storm av protester från omvärlden. Och här hemma i Sverige får Sverigedemokraterna massor av röster och gör en valfilm som bara kan matchas av gamla tyska propagandafilmer från 40-talet. Hur har det kunnat gå så långt?
Men framför allt är jag förundrad över hur tyst det är. Hur sällan det är någons som kommenterar hur idioti och fördumning brer ut sig. Att inte protesterna är högre mot den historieblinda populismen.
Men det kanske inte finns tid över helt enkelt...
Vi måste hinna med att lägga livspussel, twittra, shoppa, göra karriär, skriva Facebook-statusar och baka surdegsbröd. Och blogga förstås.
Fysisk 40-årskris
Krämpa 1: Ont i ryggen.
Krämpa 3: Gikt.
Anna kom ner i köket häromdagen när jag just hade hällt upp ett glas vin. Hon hade googlat på gikt. Torrt konstaterade hon att jag numera borde undvika kött, öl och alla produkter som innehåller jäst eller alkohol. Om jag ville undgå att få gikt alltså.
Så nu är frågan: Vit månad eller inte? Eller ska jag kanske bli vegetarian? Helnykterist? Gå på GI-diet? Allt det ovanstående? Eller ska jag köra på det gamla vanliga alternativet: Förnekelse. Den värkande tån kan ju bero på nageltrång också, eller hur?
Ådrog mig detta någon gång i somras. Misstänker att det började när en överförfriskad vän hoppade upp på mina axlar i kön till en korvkiosk en sen natt på stan. En kota i övre delen av ryggen är öm som f*n och jag är stel och har värk hela tiden. Har varit hos naprapat och käkar Ipren, men inget hjälper.
Krämpa 2: Halsbränna.
Efter en sommar med god mat och dryck, så verkar magen inte riktigt ha hämtat sig. Om jag inte käkar regelbundet, så bränner det utan hel*ete i magen och halsen. Käkar Novalucol vid behov. En whisky hjälper.
Krämpa 3: Gikt.
Jag får erkänna att just den här krämpan inte är bekräftad. Kanske inte ens är sann. Eller rättare sagt, jag är ganska säker på att jag inte har gikt. Men jag inbillar mig att jag är på väg att få det. Jag får nämligen så jäkla ont i stortån ibland när jag sitter still länge. Typ på jobbet eller i bilen. Därför har jag fått för mig att jag är på väg att få gikt, eller portvinstå som det också heter. Jag vet faktiskt folk som har det. Och fy f*n vad det verkar jobbigt. Man kan tydligen inte ens sova med täcket på tån utan att det värker som sjutton.
Anna kom ner i köket häromdagen när jag just hade hällt upp ett glas vin. Hon hade googlat på gikt. Torrt konstaterade hon att jag numera borde undvika kött, öl och alla produkter som innehåller jäst eller alkohol. Om jag ville undgå att få gikt alltså.
Så nu är frågan: Vit månad eller inte? Eller ska jag kanske bli vegetarian? Helnykterist? Gå på GI-diet? Allt det ovanstående? Eller ska jag köra på det gamla vanliga alternativet: Förnekelse. Den värkande tån kan ju bero på nageltrång också, eller hur?
Tillbaks med fredagsmusik
Mountain Man levereras tillsammans med min comeback som bloggare efter ganska så sporadisk sommarrapportering. En sommar som började med en vecka i Portugal och rullade på med oplanerade nedslag på västkusten. Det blev en en hel del fix och trix på hemmaplan, men också bara lata dagar med sol, bad och annat som föll oss in.
***
Barnen började i skolan den här veckan. Men eftersom Oskar Fredrikskolan renoveras så får våra två äldsta tjejer flytta till varsin ny skola under ett år. De huserar i gråa baracker på skolgården på Nordhemskolan respektive Annedalsskolan. Spänningen var enorm inför det nya skolåret. Men jag får erkänna: Det verkar vara okej trots alla farhågor. Lite trångt, men fräscht och snyggt.
***
Nu har jag jobbat i två veckor. Högsta växeln direkt, med massor av kampanjer som ska levereras i hög takt. Märkligt hur fort man vänjer sig.
***
Way Out West var en annan hållplats under sommaren. Bara en stenkast från huset. Massor av musik. Kul men ändå lite av en besvikelse. Jag missade de där riktiga höjdarkonserterna och blev lite irriterad över bristen på vettiga sittplatser när jag ville käka eller dricka öl ur plastmugg. (Gubbigt, jag vet.) Allt för ofta blev vi sittande på en lerig gräsmatta eller en smutsig bit asfalt en bit ifrån bajamajorna med vår hamburgare. Inte så citychict direkt.
Tidningarna skrev inte rad om just det problemet, men det beror väl helt enkelt på att journalister dricker sin öl backstage i någon trevlig bar med fina, mjuka utemöbler och rockstjärnor som minglar
.
.
Jag stod för övrigt bakom hela Sveriges samlade musikjournalistkår under Pavementkonserten. Där stod Expressen sida vid sida med Aftonbladet. Och killen från Svenska Dagbladet snackade lite med DN:s utsände korrespondent. Ingen risk för att tycka fel här inte. Betygen samordnas diskret, så att ingen behöver genera sig offentligt.
***
Over and out. Jag hoppas kunna återkomma lite mer regelbundet under hösten...
– Hur var sommaren då?
Hmmmm. Min hjärna processar frågan. Långsamt levererar den minnesbilder.
Hyrbil. Frukost i Lissabon. Tjörn. Sol. Fönsterrenovering. Rosé. Salt simtur i regnet.
– Den var riktigt skön. Tog det lugnt mest.
Skrapa trärent. Värmelampa. Pilla bort fönsterkittet. Ta bort rost.
– Har mest vart hemma och chillat liksom.
Spackla. Slipa. Grunda med linolja. Åka till glasmästarn.
– Du då? Vad har du gjort?
Kladda dit nytt fönsterkitt. Kladd, kladd. Torka, torka. Späda färgen med lacknafta. Grundmåla. Måla. Måla igen. Göra rent penslarna. Värmelampa. Skrapa. Slipa. Grunda. Måla. Slipa...
Portugallien
I affären finns allt en engelsman behöver för att laga frukost, lunch och middag. Plus Kalles kaviar och sill från Abba. Vilka som ska köpa svenskmaten är dock ett mysterium, för några svenskar har vi inte sett skymten av. Engelsmännen är desto fler. Inga huliganer, utan golfintresserade hemmafruar som hemtamt fyller kundvagnen med rosévin och goda ostar.
En pappskylt med Cliff Richard i helfigur ger vägledning till kunderna. Han håller upp en flaska av sitt eget Algarvevin och smäller av ett bländade leende.
Nybyggena kantar promenaden ner till stranden. Här råder ingen mañana-mentalitet trots den stekande värmen. Traktorer och grävskopor brummar dagen lång. Ena dagen bara sand, nästa dag hundratals gigantiska palmer i spikraka rader.
På stranden ropar försäljarna "Olliobolliobollio!" när de passerar, vi lyckas aldrig lista ut vad som ligger i de stora plastlådorna som de bär på. Stora vågor rullar takfast in mot stranden. Barnen ligger i vattnet och guppar upp och ner, med blicken fäst ut mot havet. Kommer nästa våg att bli större?
I skymningen dyker svalorna mellan husen. Deras bon ser ut som stora snusprillor uppkastade i taken på balkongerna. Ryggen hettar och svider. Fukten pärlar sig på glaset.
På natten sover jag oroligt. Fläkten surrar och gnisslar men svalkar inte. Jag drömmer om vågor.
Skön Midsommar
Ingen direktsändning från Viktorias och Daniels midsommarfirande. Bara helt vanliga svenska barn och ett gäng thirtysomethings som sjunger ur återanvända texthäften från 2007.
"Brother Louie" strömmar ur högtalarna på bergsprängaren som är uppkopplad till datorn. Sill, potatis och jordgubbar. Såklart. Men också nybakat surdegsbröd, bulgursallad och limepaj. Små, små skiftningar i traditionerna.
Varför inte sjunga "Manboy" på allmän begäran från den yngre generationen? "Manboy! Manboy! You can call me manboy" om och om igen.
Allt är bara frågan om repetition. Precis som vid alla fina svenska högtider.
Allt är bara frågan om repetition. Precis som vid alla fina svenska högtider.
Varvet väntar
Nu är det femtio minuter till start i Göteborgsvarvet. Då slår en förkylning till. Snorigt och snörvligt. Det är alltid så här när jag ska springa och sjunga offentligt. Tror att det finns en liten djävul bakom örat som slår om en liten spak när han vet att jag ska prestera. Förmodligen ser han ut exakt som jag, om man skulle studera honom i ett mikroskop.
Men vad bryr jag mig. Min fullkomliga brist på självinsikt gör att jag ändå kommer att starta.
Varför? Ja, det kan man fråga sig. Antagligen för att var del av något större än mig själv. I riktigt go göteborgsanda, liksom. Det är ju skoj med folklivet. Och så känns det ju så skönt efteråt... Ja du vet alla de där sköna förklaringarna. För springa långt hade jag ju egentligen kunna göra vilken dag som helst.
Eller rättare sagt. Jag hoppas att jag kan springa långt. Och just idag ger vi det ett försök. Wish me luck!
Eller rättare sagt. Jag hoppas att jag kan springa långt. Och just idag ger vi det ett försök. Wish me luck!
Vacker spya
Trettio år senare
Jag glömmer ibland hur svårt det är att vara barn. Alla rädslor, alla orosmoment och alla frågor. Hur oförstående alla "de stora" kan vara. Hur grym världen faktiskt är ibland. Hur motsägelsefull tillvaron är när allt sker på andras villkor hela tiden. Hur vi vuxna säger en sak och gör en annan, utan att blinka. Alla dessa desillusionerade, trötta, cyniska och onda människor som invaderar våra liv varje dag.
Och där står barnen. Storögda och förvirrade.
Och där står barnen. Storögda och förvirrade.
Läget just nu
Vi fortsätter att spela in skiva med The Elliots. Det är som att sy ett gigantiskt lapptäcke av idéer som sakta fogas samman till en helhet. Gitarrslingor, hi-hatpålägg, körer, synthmattor, handklapp, trummor, sång. Några veckor till kommer det att fortgå på kvällar och helger. Du kan följa arbetet på vår hemsida och på Facebook.
***
Jag tänker inte skriva om snö. Det gör alla andra hela tiden. Det räcker nu.
***
Vi funderar på att boka en resa till Korsika i slutet av april. Jag drömmer om att dricka pastis på en uteservering i gassande solsken. Jag nöjer mig faktiskt med det. Behöver inte bada i havet eller steka på en soldränkt strand. Bara jag får lite värme, god mat och dryck och nya fräscha intryck. Är det tillräckligt varmt på Korsika i april? Eller ska man åka längre söderut?
***
Hmmm. Göteborgsvarvet 22 maj? Jag är anmäld, men just nu är jag så otränad att blotta tanken på en halvmara känns plågsam. Småfet och trött sammanfattar dagsformen. Måste komma igång snart, men omständigheterna har satt stopp för all träning de senaste månaderna. För mycket jobb, musik och så det där vita kalla som jag inte ska skriva något om.
***
Vikten är ett annat problem som hänger ihop med ovanstående inlägg. Magen känns i vägen när jag sitter ner. Har säkert gått upp tio kilo sedan innan jul. Måste komma igång med att ta tag i det också. Se ovanstående inlägg för ursäkter.
***
Projekt husfixande står still. Jag har målat en innerdörr. Alla andra snickerier är fortfarande omålade. De stirrar slitna och molokna på mig och bara ber om att jag ska ta mig an dem. Snart mina vänner ska det bli av. Se ovanstående inlägg för ursäkter.
***
Vattenverket har skickat ett brev där de ber om att vi ska läsa av mätarställningen. Tydligen har de tidigare ägarna av huset inte läst av vattenförbrukningen sedan 2006. Och det ska egentligen rapporteras varje år. Problemet är bara att jag inte hittar vattenmätaren. Jag har kollat överallt. I alla skrubbar i källaren, på vinden och de två våningarna därimellan. Ingenstans någon mätare. Jag pratade med en vänlig dam på Vattenverket. Hon beskrev målande hur mätaren ska se ut: "En liten bullig blå låda, jag kan nästan med hundra procents säkerhet säga att den är blå, cirka tjugo centimeter bred, den ska sitta där vattenröret kommer in huset, antagligen i källaren eller pannrummet". Bra så. Men ändå ingen vattenmätare. Jakten går vidare.
Klassiker och kanyler
Den här veckan har jag fått två paket i brevlådan. Det händer så sällan att jag får riktigt post (förutom räkningar och reklam) att det kändes som julafton att öppna de vadderade kuverten. Och så har jag varit på krogen och vaknat mitt i natten med en affärsidé.
Kuvert nummer ett fick mig att jubla av glädje. För där låg en raritet som jag letat efter i snart två år; Françiose Sagans bok "Bonjour Tristesse". I en utgåva från Expressens samling med 30 klassiska böcker som följde med tidningen 2007–2008. Jag har tidigare efterlyst just den här utgåvan här på bloggen, jag saknade nämligen bara "Bonjour Tristesse" för att göra min samling komplett.
Men Expressen säljer inte böckerna längre och jag har letat på Blocket och i bokaffärer utan framgång. Då kom min vän Katrin till min räddning. Hon jobbar på Expressen och lyckades övertala en kollega att gå ner i Expressens källare för att leta upp exemplaret som nu landade i min brevlåda.
Fantastiskt! Tack Katrin!
***
Det andra kuveretet innehöll en CD-skiva med musik av Richard Hawley som jag fick för att jag nappade på ett prenumerationserbjudande. Just nu lyssnar jag på skivan. Vilken röst den mannen har. Skönt avkopplande just idag när jag är lite sliten efter en after work på Ritz igår kväll.
***
På tal om det. Jag vaknade mitt i natten och var tvungen att gå upp att dricka lite vatten. Minns att jag då jag tyckte att jag fick en briljant affärsidé. Den gick ut på att jag skulle börja sälja en baksmällekur i droppform.
Alltså: När du kommer hem efter en blöt helkväll på krogen, så tar du fram ditt dropp, kopplar in en slang och kör in droppet med en kanyl. Sedan somnar du med en droppställning vid sängen som hela natten tillför kroppen en välbehövlig mixtur av rent vatten, treo och kanske lite koffein eller varför inte Red Bull? Du sover sött som ett litet barn och vaknar utvilad, fräsch och nykter som en nyponros. Ingen huvudvärk och ingen trötthet. Perfekt helt enkelt.
Största utmaningen är att hitta en bra metod för att hantera kanylen med säker hand i berusat tillstånd. Men det går säkert att lösa. OK, vad sägs!? Någon som är villig att riskera kapital i den affärsidén?
Filmtajm
Tänk vad barn kan nu för tiden! På Kajsas dagis har 5-åringarna gjort en animerad film som kommer att visas vid barn- och ungdomsfilmsfestivalen Screen på Världskulturmuseet imorgon. Spejsat!
Catching up
Det har som bekant varit strul med bilen. Dagen efter första stoppet gick den igång motvilligt, rullade hundra meter och sedan dog den igen. Då fick jag min snälle granne att hjälpa mig att starta den med startkablar. Sedan bar det av på kalas till Stora Höga, där vi kalasade med släktingar och vänner en stund. När vi sedan skulle åka hem igen var bilen definitivt död. Så nästa dag fick vi bogsera den till närmaste verkstad. Gubbarna på verkstaden hävdade att de var tvungna att lyfta ut hela motorn och byta "en sensor" och då var det lika bra att byta kamremmen samtidigt. Och så slängde vi in en service medan vi ändå höll på.
Den nätta slutsumman: 10.000 kronor. Snacka om oförutsedda utgifter.
***
Jag fick en släng av något oförklarligt i förrgår kväll. Feber och frossa härjade min kropp hela kvällen och natten, men på morgonen var det puts väck. Vad var det för något? Undrar om jag utsattes för vodoo? Någon kanske har gjort en liten miniatyrdocka av mig och i tisdags så tog de fram den långa nålen och började plåga mig. Om det är så, så ber jag om ursäkt för vad du nu är som jag har gjort. För den där frossan vill jag inte ha igen.
***
Jag har äntligen hittat Gessles kom-ihåg-lista i studion. Vi pratade om den där listan när vi spelade in i studion i julas, men kunde inte hitta den då.
Så här lyder den:
• Tänka single
• Tänk svängigt
• Mördarstarka intron
• Psykakuten 046–17 10 00
Jag mejlade genast ut den till resten av bandet.
***
Nu har jag sett Watchmen på DVD. Inte en "ovärdig kalkon" men nästan. Ta en naken, blåa jätte-atom-man på månen. En sån grej funkar helt enkelt bättre i serieform. På film blir det kitschigt som en sammetsplansch från sjuttiotalet.
***
Egg & Milk har fått besök av en kille från Retromega, som ska skriva en uppföljare till boken "50-talets bästa vänner". Det kommer att bli en sida med bilder från caféet och lite text om våra bagels, amerikanska pannkakor, muffins med mera, så mycket vet jag. Men när boken kommer ut vet jag inte riktigt. Jag återkommer när jag vet mer.
Onsdag kväll
"Wednesday night is the night that we make love
Cause everything is just right, conditions are perfect
There's nothing good on TV
Conditions are perfect"
Dags att komma ut...
Jag brukar ta några djupa andetag för att lugna ner mig när jag känner att jag blir blödig. En märklig reflex egentligen, för vad gör det egentligen om man gråter en skvätt? Vanligtvis är det filmer om barn i trubbel som brukar sätta min underläpp i darrning. Rekordet sattes jag när jag såg "I am Sam", en riktig supersnyftare där Sean Penn spelar en utvecklingsstörd kille som kämpar för vårdnaden om sin 7-åriga dotter "... and in the process teaches his cold-hearted lawyer the value of love and family" som det står på IMDB.
Jag såg "I am Sam" på ett flygplan över Atlanten när jag och min dotter flög till Island. Hon sov med huvudet i mitt knä medan jag såg filmen mitt i natten och det triggade något slags känslosvall. Jag storlipade i en timmes tid. Kranarna stod helt öppna och mina medpassagare måste nog att ha trott att någon slags personlig kris hade drabbat mig för jag förbrukade näsdukar som en snuvig elefant.
Och med en rodnad på mina kinder får jag erkänna att jag även fällt tårar vid fler tillfällen. På några riktig pinsamma rullar till och med. Så pinsamma att jag inte ens vågar nämna dem här.
Så nu har jag alltså kommit ut: Jag är man och jag gråter när jag ser film.
Samhället blir allt kallare
Imorse startade bilen. Det gjorde den, jag lovar. Jag brukar nämligen gå ut en stund före resten av familjen och starta bilen så att den får gå på tomgång fem tio minuter. Då blir det enklare att skrapa rutorna och klart varmare om baken när det är dags för avfärd.
För själva påklädningsprocessen tar lång tid. Alla overaller, mössor, vantar och stövlar har gömt sig varje morgon. Och precis då, medan alla tjejer springer runt på jakt efter diverse plagg, så går jag ut och startar bilen. Och så gjorde jag i morse också. Fast när vi skulle åka iväg så hade motorn stannat. Så jag vred om tändningsnyckeln igen. Bilen startade motvilligt...men så dog den igen. Sedan ville den inte starta längre. Startmotorn gnällde motvilligt men inget mer. Så där stod vi. Tre barn, Anna och jag.
Idag var barnens första skoldag efter jullovet, så paniken var nära. Marginalerna är inte stora på morgonen, det krävs bara några extra minuter för att hela rutinen ska gå åt skogen. Så nu var vi kokta i bajs, som min svåger brukar säga. Jag ringde taxi, men den kom inte, men efter en stund ringde det. Det var taxixväxeln som meddelade att taxin stod och väntade på Carl Grimbergsgatan. "Men jag bor på Carls Skottsbergs Gata" sa jag. "Är du säker på det?" frågade damen med sin allra vänaste stämma.
Idag var barnens första skoldag efter jullovet, så paniken var nära. Marginalerna är inte stora på morgonen, det krävs bara några extra minuter för att hela rutinen ska gå åt skogen. Så nu var vi kokta i bajs, som min svåger brukar säga. Jag ringde taxi, men den kom inte, men efter en stund ringde det. Det var taxixväxeln som meddelade att taxin stod och väntade på Carl Grimbergsgatan. "Men jag bor på Carls Skottsbergs Gata" sa jag. "Är du säker på det?" frågade damen med sin allra vänaste stämma.
Till slut kom vi fram. Men bilen står fortfarande kvar ute på gatan. Frusen in till märgen i femton graders kyla. Jag tycker synd om den för jag fryser om fötterna här inne i stugvärmen.
Vår tids största skojarbransch...
...är utan tvekan elbranschen. Varje år toppar elbolagen varandra i nya rekordvinster. De kör helt hjärndöda reklamkampanjer för att värva kunder - med argument som får mig att rodna varje gång jag ser filmerna och annonserna.
Men ikväll hörde jag ändå den bästa borförklaringen. Presschefen på Fortum skyllde elbristen på att det var ovanligt kallt. No shit Sherlock. Blir det kallt på vintern!? Just då skulle lite el sitta fint faktiskt.
Två hål i väggen? Snarare två hål i huvudet.
För att inte tala om dubbelmoralen som präglar det statliga energibolaget Vattenfalls affärer utanför Sveriges gränser. Vattenfalls kolkraftverk spyr ut skit nere i Europa medan de här hemma i Sverige kör med samma miljö-mumbojumbo som hälften av alla andra bolag kör med. Men hela gänget är lika goda kålsupare. I år lyckades de trissa upp priserna precis när kylan slog till. Trots den så kallade fria konkurrensen. "Bristen på elproduktion" drog upp priserna till löjigt höga nivåer. Förklaringen: Man var tvungna att köra service på några kärnkraftverk som därför var stängda. I december!
Och nu som extra grädde på moset. Massor av abonnenter står utan el när kylan, isen och snön härjar som värst. Presscheferna försöker på diverse fantasifyllda sätt förklara bort varför de inte lyckas få någon kräm i ledningarna - i år heller. Den vanligaste storyn är att snötyngda träd dragit ner ledningarna - till bolagens stora förvåning - precis som förra året. Och de beklagar alltid problemen med inlevelse värdig flera Guldbaggar.
Men ikväll hörde jag ändå den bästa borförklaringen. Presschefen på Fortum skyllde elbristen på att det var ovanligt kallt. No shit Sherlock. Blir det kallt på vintern!? Just då skulle lite el sitta fint faktiskt.
Två hål i väggen? Snarare två hål i huvudet.
