Ord till salu
Från och med imorgon är jag en frilansande copywriter. Och det är helt mitt eget val. Först och främst ska det bli roligt att kasta mig ut i en annan, lite friare tillvaro. Fast känslan innehåller en släng av nervositet också.
Jag har ju haft en frilansperiod tidigare i mitt liv och jag trivdes helt ypperligt. Att jobba med olika människor, kunder och uppdrag är kul. Det ger nya impulser och infallsvinklar som i sin tur alstrar energi och lite extra motivation. Just nu känner jag att det kommer att passa mig bra. Dessutom hoppas jag att jag ska kunna ägna lite mer tid år mina sidoprojekt som ligger nära både hjärtat och hjärnan – Egg & Milk och The Elliots.
December ser redan nu ut bli fullsmockad med jobb. Och det är ju bra.
Apropå jobb: Det senaste som jag producerat på Trigger är en sajt för Durex i Norge. Sex och kärlek är onekligen spännande. Men sajten bevisar också det som vi länge vetat. Allting blir lustigare på norska. Meningen ”Ha gjerne henerne på guttens rumpeballer….” är ett lysande exempel...
Dagens Facebook-trix
Tryck Upp, Upp, Ner, Ner, Vänster, Höger, Vänster, Höger, b, a, Enter, Upp, Ner.
Då kommer det magiska ringar. Ingen aning om varför, men prova!
(Du måste vara inne på Facebook. Tipstack till Daniel.)
Upp i rök
"Hela skolan står i lågor, hoppas hela skiten brinner ner!" sjöng man ju. Och det är precis vad den gjort.
I natt brann min högstadieskola ner till grunden. Allt är borta. Bänkarna i samlingsrummet där vi spelade poker rast efter rast, de ändlösa korridorerna med slitna linoleummattor där horder av finniga ansikten ständigt var på väg till en ny lektion, slöjdsalen där killarna kastade moraknivar på varandra, bambasalen där finnarna tävlade i potatisätning och teknikmajjen inspekterade hur mycket vi ätit och gav oss en utskällning om vi slängde för mycket ("Tänk på de svältande barnen i Afrika"), skrivmaskinssalen där jag lärde mig fingersättningen på tangentbordet som jag sedan aldrig använde, fysiksalen där en explosion av knallgas gjorde mig döv en hel förmiddag, biologisalen där vi fick gratis kondomer. Poff! Borta.
I natt brann min högstadieskola ner till grunden. Allt är borta. Bänkarna i samlingsrummet där vi spelade poker rast efter rast, de ändlösa korridorerna med slitna linoleummattor där horder av finniga ansikten ständigt var på väg till en ny lektion, slöjdsalen där killarna kastade moraknivar på varandra, bambasalen där finnarna tävlade i potatisätning och teknikmajjen inspekterade hur mycket vi ätit och gav oss en utskällning om vi slängde för mycket ("Tänk på de svältande barnen i Afrika"), skrivmaskinssalen där jag lärde mig fingersättningen på tangentbordet som jag sedan aldrig använde, fysiksalen där en explosion av knallgas gjorde mig döv en hel förmiddag, biologisalen där vi fick gratis kondomer. Poff! Borta.
Ingen ljus idé
Det här med belysning är så jäkla svårt. Vilka lampor ska man ha och var ska de sitta? I vårt nya hus har vi gradvis börjat att lysa upp alla mörka hörn. Jag har letat och letat efter armaturer i varje elaffär i hela Göteborg känns det som, men det är svårt att hitta några snygga.
Men så bläddrade jag en bok om hur man ska lysa upp sitt hem. Där stod att man inte ska stirra sig blind på armaturens utseende, utan mer tänka på dess funktion. Hellre många små belysningspunkter än en enda stark lampa o.s.v. Så i ett svagt ögonblick i affären fick jag för mig att två plafondlampor skulle vara fina på väggen i vårt vardagsrum. Alltså en sådana där lampor med glödlampan bakom en frostad glasskiva.
När jag stod i affären hade jag en gnagande känsla av att den kanske inte var så snygg. Men så tänkte jag på de kloka orden i boken - "det är ljuset som räknas, inte armaturen".
Och det är bara så himla fult. Tantigt, ynkligt och kitschigt på ett tråkigt sätt. Som en frisörsalong på landet.
Men så bläddrade jag en bok om hur man ska lysa upp sitt hem. Där stod att man inte ska stirra sig blind på armaturens utseende, utan mer tänka på dess funktion. Hellre många små belysningspunkter än en enda stark lampa o.s.v. Så i ett svagt ögonblick i affären fick jag för mig att två plafondlampor skulle vara fina på väggen i vårt vardagsrum. Alltså en sådana där lampor med glödlampan bakom en frostad glasskiva.
När jag stod i affären hade jag en gnagande känsla av att den kanske inte var så snygg. Men så tänkte jag på de kloka orden i boken - "det är ljuset som räknas, inte armaturen".
Nåväl, väl hemma börjar jag att mäta. Jag borrar i den fina nytapetserade väggen utan hål. Fyra hål ska det bli i den blåa PIP-tapeten med småfåglar. Det känns alltid jobbigt att borra i en helt slät vägg utan ett enda hål men ovanpå allt så kärvar borren och ett av hålen blir gigantiskt stort. Men, det fixar sig. Jag får upp lamporna på väggen ändå, skruvar i glödlampor, kopplar på strömmen, tänder lamporna, tar ett steg bakåt och betraktar min nya installation.
Och det är bara så himla fult. Tantigt, ynkligt och kitschigt på ett tråkigt sätt. Som en frisörsalong på landet.
Istället för att få den sköna, tillfredsställande känslan av ett job well-done, så blir jag deprimerad. Jag känner det direkt. Det funkar inte. Jag måste ta ner skiten. Istället för två nya fina lampor har jag en vägg besudlad av fyra hål som jag på något magiskt sätt måste trolla bort. Hur det nu ska gå till?
Jag lät ändå armaturerna sitta uppe på väggen, tog en öl innan jag gick och la mig och hoppades att allt skulle kännas bättre dagen efter.
Men i morse såg lamporna precis lika bonniga ut. Skit också.
Payback-time på Elgiganten!!!
En barnfri lördag. Då ska allt hinnas med som inte hinns med i vanliga fall. Göra ärenden, shoppa och så äta en trevlig middag med ett glas vin till på kvällen. Men för först ett besök på Elgiganten...
Vårt hemmabiosystemet har nämligen lagt av. Nu jäklar skulle vi äntligen få tummen ut och lämna in det för reparation på Elgiganten. Det har krånglat ett tag, men den för några veckor sedan dog DVD-spelaren. Ingen bild, inget ljud.
Jag hade kopplat ut den tjocka härvan av sladdar och packat ner allt i en flyttkartong. Dags att äntligen få någon nytta av den där extra försäkringen som jag alltid köper varje gång jag handlar elektronik, men som jag aldrig utnyttjar. Det har alltid slutat att gälla när fanskapet till pryl behagar att paja. Eller - och det här är det vanligaste scenariot - jag hittar inte kvittot eller försäkringspappret. Men nu hade vi både kvittot och försäkringspappret med oss.
Vi ställer oss i kö. Anna hade pluggat på vad hon skulle säga för att inte vi skulle falla in någon fälla. För vissa saker täcks ju inte in av försäkringen. Och då gäller det att inte ens andas något som kan tolkas som att vårt hemmabiosystem har ett fel som inte är giltigt. Vi snackar alltså inte om att vi skulle ljuga på något sätt. Nej, nej. Snarare tvärtom. Vi var övertygade om att den här jäkla prylen hade pajat för att ungarna hade pillat på den och gjort något galet. Tryckt på fel knapp eller pillat in en enkrona i något hål där den inte hör hemma. Alltså, ett klassiskt fall av drulle. Och därmed ska försäkringen gälla. Så nu var det dags få valuta för alla tusentals kronor i försäkringspengar som vi betalt till alla elektronikkedjor genom åren. Pengar som vi betalt in men aldrig fått tillbaka ett öre av – hittills.
Killen i kassan är trevlig. Ställer frågor. Verkar uppriktigt intresserad. Anna förklarar problemet. Jag står och laddar för att han ska hänvisa till någon finstilt paragraf som gör att vår försäkring inte gäller i just det här specifika fallet. Men han säger inget sånt.
Istället kopplar han in DVD-spelaren i en tv. Sätter i en skiva, trycker på play...och den börjar att visa en reklamfilm för Elgiganten. Med kvivskarp bild, kristallklart ljud och krispiga färger. Han spolar lite, pausar. Allt fungerar perfekt.
Nu skulle man kunna tro att den här historien slutar med att DVD:n fortfarande inte funkade när vi kom hem. Men så kul är det faktiskt inte. Allt funkade precis lika bra hemma. Så nu väntar jag bara på att den ska braka ihop igen.
Vårt hemmabiosystemet har nämligen lagt av. Nu jäklar skulle vi äntligen få tummen ut och lämna in det för reparation på Elgiganten. Det har krånglat ett tag, men den för några veckor sedan dog DVD-spelaren. Ingen bild, inget ljud.
Jag hade kopplat ut den tjocka härvan av sladdar och packat ner allt i en flyttkartong. Dags att äntligen få någon nytta av den där extra försäkringen som jag alltid köper varje gång jag handlar elektronik, men som jag aldrig utnyttjar. Det har alltid slutat att gälla när fanskapet till pryl behagar att paja. Eller - och det här är det vanligaste scenariot - jag hittar inte kvittot eller försäkringspappret. Men nu hade vi både kvittot och försäkringspappret med oss.
Vi ställer oss i kö. Anna hade pluggat på vad hon skulle säga för att inte vi skulle falla in någon fälla. För vissa saker täcks ju inte in av försäkringen. Och då gäller det att inte ens andas något som kan tolkas som att vårt hemmabiosystem har ett fel som inte är giltigt. Vi snackar alltså inte om att vi skulle ljuga på något sätt. Nej, nej. Snarare tvärtom. Vi var övertygade om att den här jäkla prylen hade pajat för att ungarna hade pillat på den och gjort något galet. Tryckt på fel knapp eller pillat in en enkrona i något hål där den inte hör hemma. Alltså, ett klassiskt fall av drulle. Och därmed ska försäkringen gälla. Så nu var det dags få valuta för alla tusentals kronor i försäkringspengar som vi betalt till alla elektronikkedjor genom åren. Pengar som vi betalt in men aldrig fått tillbaka ett öre av – hittills.
Killen i kassan är trevlig. Ställer frågor. Verkar uppriktigt intresserad. Anna förklarar problemet. Jag står och laddar för att han ska hänvisa till någon finstilt paragraf som gör att vår försäkring inte gäller i just det här specifika fallet. Men han säger inget sånt.
Istället kopplar han in DVD-spelaren i en tv. Sätter i en skiva, trycker på play...och den börjar att visa en reklamfilm för Elgiganten. Med kvivskarp bild, kristallklart ljud och krispiga färger. Han spolar lite, pausar. Allt fungerar perfekt.
Nu skulle man kunna tro att den här historien slutar med att DVD:n fortfarande inte funkade när vi kom hem. Men så kul är det faktiskt inte. Allt funkade precis lika bra hemma. Så nu väntar jag bara på att den ska braka ihop igen.
Men då har jag kvittot redo. Och den gången kommer de inte undan...
Hello hello American Pie!
Ibland är det svårt att erkänna att man flabbar åt amerikanska komedier som till exempel American Pie. När den kom till Sverige 1999 så kunde man inte undkomma den. En flåsig, grabbig långt-under-bältet collegekomedi, som av någon anledning blev en succé på bio och DVD. (Eller var det video, på den tiden?) Här skulle man skratta åt smygonani, för tidiga utlösningar och pinsamma farsor. Och så självklart den övererotiska europeiska utbytesstudenten som bara ville ha sex. Hela tiden.
Jag har för mig att jag fnissade lite när jag såg den, även om det är svårt att erkänna.
Hade glömt American Pie tills för en liten stund sen. Då fick jag beskedet att The Elliots fått med en låt i den kommande American Pie-filmen med undertiteln "The Book of Love". Filmen släpps i USA i december och det är med spänd förväntan som jag ser fram mot premiären. Kommer vår låt att kompa någon finnig kille som juckar mot en melon i hemlighet? Eller höras i en flyktscen där skolans nördar blir jagade av vaktmästaren efter någon penibel incident? Eller är "Catch my Fall" rent av ledmotiv?
Skräckblandad förtjusning beskriver nog känslan bäst.
Skräckblandad förtjusning beskriver nog känslan bäst.
Rädda biblioteket i Linné
Jag hörde att stadsdelsnämnden ska lägga ner biblioteket i Linnéstaden. Då blev jag blev förbannad och skrev en uppmaning på Facebook om att skriva på protestlistan. Vilket är lite olikt mig, jag brukar inte jobba upp ilska över sånt. För det finns ju så mycket dumhet att man knappt vet var man ska börja.
"Va, finns det ett bibliotek i Linné?" svarade någon. Ja, det finns ett bibliotek. Men jag tror att stadsdelsnämnden helst inte vill att folk ska upptäcka det. En liten emaljskylt som svajar ovanför entrén vid Saluhallen Briggen ska sprida ordet, ingen megaimpact på den marknadsföringen direkt. Men tji fick dom. För trots sitt undangömda läge lånar Linnébiblioteket ut fler böcker per stadsdelsinvånare än de flesta andra bibliotek i stan.
Finns det något som man ska lägga kulturpengar på, så är det bibliotek. Opera, teater och balett i all ära, ett bibliotek skapar lust att konsumera kultur. Att berika sig. Där finns något för alla. För att inte tala om vilket perfekt komplement det är till skolan. Jämför det med t.ex. en operabiljett som först är sponsrad med åtskilliga statliga hundralappar och ändå är såpass dyr att inte alla har råd att gå på en föreställning.
Och hur mycket pengar sparar man? Egentligen? Hyror och lönekostnader blir man inte av med i ett nafs. Och böckerna finns ju kvar. De ska man kanske flytta till ett annat bibliotek som ska inrättas i Sjöfartsmuséet. Och vad kostar inte det?
Jag säger som Peps Persson: "Det är falsk matematik".
Dagens ungdom
Fredagsmys kräver hämtmat, så jag stannar till vid sista utposten av civilisation i Linnéstaden på vägen till Änggården, en italiensk restaurang som verkar lovande. Nu ska här köpas pasta och pizza. En trevlig servitris tar emot och ger mig en meny. Jag beställer tre rätter.
- Var det en cappriciosa ni beställde?
Jag tittar mig omkring. Ja, det är mig hon pratar med. Jag är ensam i restaurangen. Inget sällskap. Bara jag.
- Ja... säger jag en aning konfunderad.
En stund senare:
- Önskar ni något att dricka medan ni väntar?
Nu har jag lust att ropa tillbaka "Du får prata högre, för hörapparaten krånglar! Kan jag förresten få pensionärsrabatt?" Men jag svarar istället nej tack så artigt som jag bara kan.
Varför niar någon en 38-årig skäggig man med luvtröja i Linnéstaden 2009? Ser jag efterbliven ut? Eller bara gammal? Om det är för att vara artig, så blir effekten den omvända. Som när en tonåring erbjuder mig sin sittplats på en fullsatt spårvagn.
Jag går hem muttrande för mig själv:
Servitrisen, som ser ut som en helt normal tjej i 20-25-årsåldern, kommer tillbaka och frågar mig plötsligt:
- Var det en cappriciosa ni beställde?
Jag tittar mig omkring. Ja, det är mig hon pratar med. Jag är ensam i restaurangen. Inget sällskap. Bara jag.
- Ja... säger jag en aning konfunderad.
En stund senare:
- Önskar ni något att dricka medan ni väntar?
Nu har jag lust att ropa tillbaka "Du får prata högre, för hörapparaten krånglar! Kan jag förresten få pensionärsrabatt?" Men jag svarar istället nej tack så artigt som jag bara kan.
Varför niar någon en 38-årig skäggig man med luvtröja i Linnéstaden 2009? Ser jag efterbliven ut? Eller bara gammal? Om det är för att vara artig, så blir effekten den omvända. Som när en tonåring erbjuder mig sin sittplats på en fullsatt spårvagn.
Jag går hem muttrande för mig själv:
"Dagens ungdom! Någon borde uppfostra dem..."
Rapport från Carl Skottsberg's Road
Jag blir Ernst varje kväll. Spikar en list där, sätter upp en lampa här. Men oj, vilken tid det tar. Husägarlivet formligen slukar mig med hull och hår.
***
När TV-abstinensen blir för stor så hyr vi DVD på old school manér. (Min långsamma internetuppkoppling tillåter inga illegala filmnedladdningar.) Härom kvällen såg vi "Revolutionary Road" i regi av Sam Mendes. Se den. Fantastisk skådespeleri av både Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i ett välskrivet, tungt drama. Plågsamt och gripande som få filmer är nu för tiden. "The Wrestler" är en annan positiv filmöverraskning. Mickey Rourkes blonderade spandexfrilla och plastikkirurgstela anletsdrag är klart sevärda om inte annat...
***
Dags att nana. Bye bye!
Dags för namnbyte?
Jag borde ändra namn på den här bloggen nu när jag har flyttat. Tar tacksamt emot alla förslag.
Midnattsloppet
Riktigt skoj. Min officiella tid på Midnattsloppet blev 52 minuter och 17 sekunder och det är jag grymt nöjd med. Vi firade efteråt på The Rover med några riktiga fina flaskor öl.
Särskilt passande var 100 Meter Ale från Rouge, en smaskig humlebomb. Mmmm, den där första klunken öl var helt underbar. Och den sista var inte dålig den heller; en Oude Geuze från Hanssens, syrlig och uppfriskande.
Och just det! Sa jag att vann över Christian med en sekund.
Det måste kännas surt att förlora med så lite...;-)
Det måste kännas surt att förlora med så lite...;-)
Flyttförberedelser och husfixande
Åttio stycken. Så många kartonger levererade flyttfirman att packa ner bohaget i. Högen med tomma kartonger ser ansenlig ut, men nu när vi satt igång så märker vi att siffran inte är helt osannolik. Alla prylar, kläder och annat bös tar plats. Mycket plats. Och då har vi ändå redan packat trettio lådor, det gjorde vi när vi stajlade lägenheten.
"Ja, den här flytten ser man ju inte fram emot", sa killen som levererade lådorna. "Huset saknar hiss och rundningen på trappan gör det omöjligt att köra ner lådorna på vagnar. Helst ska trapporna vara raka". Ja, det finns ju en anledning till att vi anlitar flyttfirma, tänkte jag. Men sa inget.
I Änggården byggs det för fullt. Grundjobbet har varit omfattande. Putsen i innertaken på övervåningen är nedriven och ersatt med gipsplattor. Plastsäckarna med puts och vass fyller trädgården. Dessutom är väggarna på båda våningarna spacklade och klara för grundmålning. Det enda problem som vi stött på hittills är en rejäl fläck i ett av innertaken. Vid närmare kontroll visade sig fläcken bero på en läcka uppe på taket. Det hade vi misstänkt, men inte kunna bekräfta.
Själva kontrollen var inte särskild avancerad. När snickaren gick upp på taket trampade han rakt igenom helt enkelt. Så nu är den genomrostade plåten, den läckande takpappen och det ruttna träet utbytt och taket ser ut som nytt igen. Byggfirman fixade fram materialet och en byggställning med bara en dags varsel och sedan lagade de taket lika snabbt. Snajdigt!
Semesterrapport 12 - Nordostpassagen
Det är INTE en dansks buss. Det är INTE en tysks buss.
Det är en svensks buss. Inga konstigheter.
Triggerfest
Viking eller ottoman?
Jag tog en öl med en gammal kollega härom dagen. Han berättade inlevelsefullt att det fanns två sorters islänningar "Den ena sorten är den rödlätta, snoriga typen. De härstammar från England. Den andra sorten är din typ Petur, mörka med lite grova drag. Ni är ättlingar till turkarna."
Han hävdade med bestämdhet att turkarna för några hundra år sedan invaderade Island och samtidigt ynglade av sig, vilket då resulterade i en betydande turkisk inblandning i den isländska genbanken. "Googla det!" avslutande han med eftertryck.
Jag hade invändingar och var ytterst tveksam till sanningshalten i påståendet. Men självklart googlade jag. Och guess what? Han hade rätt. I viss mån i alla fall. En hemsida berättar om den "Turkiska invasionen" på Island 1627. En invasion som egentligen inte var turkisk utan utfördes av algerier och marockaner och leddes av en holländare. De steg i land på Hemön söder om Island, brände ner kyrkan och dödade och tillfångatog 400 personer.
Jag tappade hakan när jag läste det sistnämnda. För min pappa föddes och växte upp på just Hemön. En liten ö med cirka 4800 invånare. Plötsligt är den turkiska kopplingen ingen rövarhistoria längre. Eller rättare sagt; det är kanske precis vad det är. Fast en sann sådan. Det finns en möjlighet att mitt vikingablod innehåller en skvätt turkiskt rövarblod.
Alltså är mitt gamla smeknamn Peturk inte helt fel ändå...hmmm...
Socialmediacomeback!
Peter Englunds blogg, som jag läser regelbundet, är numera nedlagd. Han har helt enkelt för mycket att göra skriver han. Och det kan man ju förstå, han är ju nyutnämnd sekreterare för Svenska Akademien. Eller ständig sekreterare som det heter. Konstig titel. Varken Sture Allén eller Horace var särskilt beständiga.
Min blogg är däremot inte nerlagd – vilket man lätt skulle kunna tro – men jag har också haft ganska mycket att göra. Därför har jag inte uppdaterat här på ett tag. Jag har istället köpt radhus, städat, stajlat och satt ut lägenheten till försäljning. Gått på kvartsamtal, festat på Andra Långgatandagen, gått på simskoleavslutning, spelat musik, vart på 60-årskalas, joggat, jobbat över, spelat bangolf, sett insidan av Malmska valen på EU-valdagen och njutit av solen.
Bland annat.
Bland annat.
Men alltså inte skrivit på bloggen. Inte twittrat.
Jag har funnits hela tiden ändå. Tro det eller ej.
Saker som hänt...
Vi har haft diskobowlingkalas för Moa och hennes kompis Tilda. Det kändes mystiskt att gå ner mörkret på Interbowling på Stigbergsliden, när solen sken från en klarblå himmel. Men barnen var lika glada för det.
***
Den 16 maj springer jag Göteborgsvarvet. Som förberedelse till det sprang jag ut till Torslanda igår, en sträcka på cirka 18 km som jag avverkade på 1.36 min. Med samma tempo kommer jag att klara varvet under 2 timmar, vilket är mitt mål. Värt att firas tänkte jag. Men det var inte särskilt smart att fira min löprunda med några öl. Vätskebristen fick mig att vrida och vända mig hela natten och jag vaknade med dunkande huvudvärk...
***
Retro-Petur gick och handlade CD-skivor idag. (Jo, det finns fortfarande folk som gör det!) På Bengans kan man köpa 10 CD för 499:- just nu, så jag gick loss fullständigt: Tom Waits, Dr John, Feist, Bright Eyes, Ray Davis, Bob Dylan, The Cure och Isobel Campell & Mark Lanegan hamnade i påsen.
***
Mer musik. Nu har jag har köpt min biljett till Way Out West.
Listan på färdiga artister börjar att se bättre och bättre ut. Nu senast kom Glasvegas. Men jag ser verkligen fram mot andra akter som Band of Horses, Bon Iver, Amandou & Mariam, Calexico, Arctic Monkeys och framförallt Anthony and The Johnsons med Göteborgs Symfoniker. Det sistnämnda kan bli oförglömligt...
Lite uppfångning av allt möjligt...
Jag har varit ute ur bloggloopen ett tag nu. Men jag skyller på det goa vädret. Mycket jobb, kalas och allergi har satt käppar i hjulen för min tid vid datorn. Skönt att veta att jag inte är en cyberjunkie i alla fall. Detta har hänt:
Helgen kom med stormsteg. Fredag, lördag och söndag spenderade vi på Tjörn för att snylta riktigt mycket på mina svärföräldrar. Helt fräckt ställde vi till med släktkalas i deras hem. Kusiner, mormor, farmor, morfar, moster och annat löst folk firade Moa och lillekusinen Gustav. Ett härligt kaos!
***
Jag har varit så äckligt allergisk ha jag nästan slutat att fungera. Snorig näsa, kliande ögon och en trötthet som gränsar till narkolepsi har varit symptomen.
***
Vi är numera tre musketörer i The Elliots som snickrar på nya låtar. I söndags spelade vi in en demolåt i akustiskt avskalad sättning. Det kändes bra. Än så länge håller låtarna.
***
Det känns ibland som jag är med i en ganska kass dokusåpa på jobbet. Åtminstone när man läser branchtidningar som Resumé och Dagens Media. Den senaste tiden har det skrivits en rad artiklar om företaget med minst sagt varierande nyhetsvärde.
Bland annat här, här, här och här.
***
Samtidigt lyckades den helt galna historien med den skjutne greven och reklambyråchefen (som sen visade sig vara oskyldig) ändå få uppmärksamhet som sträckte sig långt utanför den vanliga ankdammen. Nyheten bidrog definitivt till att förstärka den redan pikant bizzara stämningen på kontoret. För att inte tala om hur totalt utflippad veckan måste varit för den utpekade reklambyråchefen...
Borta från stan
Jag befinner mig på landet, närmare bestämt Mjörn, mellan Tjörn och Orust. Jag har sprungit runt ön. Det var fint men lite jobbigt i den kuperade terrängen. Man hör fåglarna och nätuppkopplingen går riktigt, riktigt långsamt.
Väldigt retro.
Väldigt retro.
Morgonpromenaden
Från Andra Långgatan över Järntorget.
Korsar spårvagnsspåren och vägen i Allén.
Robert Smith som sjunger "Boys don't cry..."
Solen som speglar sig i kullerstenarna längs kanalen.
Bron och rondellen och cyklisterna och bilarna.
Pedagogen och Nef och skylten med rökförbudet.
Martha Wainright som sjunger "Bleeding all over you..."
Barnen som leker på Gustaviskolans skolgård.
Södra Larmgatan. En latte för trettio kronor.
Ryan Adams sjunger "I will fix it good"
Portkoden, hissen, skrivbordet.
Korsar spårvagnsspåren och vägen i Allén.
Robert Smith som sjunger "Boys don't cry..."
Solen som speglar sig i kullerstenarna längs kanalen.
Bron och rondellen och cyklisterna och bilarna.
Pedagogen och Nef och skylten med rökförbudet.
Martha Wainright som sjunger "Bleeding all over you..."
Barnen som leker på Gustaviskolans skolgård.
Södra Larmgatan. En latte för trettio kronor.
Ryan Adams sjunger "I will fix it good"
Portkoden, hissen, skrivbordet.
