Sånger från Andra Långgatan

Idag har jag varit med på fotografering för en kund som säljer fotvårdsprodukter. Den begåvade fotografen Marcel Pabst höll i trådarna och det var ett rent nöje att hänga med. Vi tog tre olika motiv - först i Göteborgs Konserthus, sedan vid Kommersen Loppmarknad och till sist i Marcel Pabst egen studio.

Själva bilderna föreställer fötter i plågsamma, svettiga och pinsamma situationer.
Vi hade kul och jag är säker på att bilderna kommer att bli snygga...

Anna hyrde ut möblerna för ett tag sedan. Till en "reklamfilmsinspelning" som rekvisitören sa när hon ringde.

Tänka sig. Vårt amerikanska dinerbord. Nu med karriär som fotomodell i Sverige.

EKTA gör inte bara t-tröjor. Främst är han en är en street art -konstnär som målar riktigt snygga grejer. Och han gör det med genomtänkta metoder. Hans bilder finns på många platser i Göteborg och i andra städer också. Och varje gång jag sett något av EKTA så har målningen varit placerad på ett ställe där de gör miljön vackrare. Eller intressantare. Åtminstone i mina ögon men även i andras ögon tror jag. 

Det bästa beviset är att bilderna sitter uppe länge, i vissa fall flera år, utan att de målas över eller rivs ner. Varken av husägare eller andra graffare. I mina kvarter finns minst tre bilder som har blivit en bekant del av gatubilden här på Långgatorna. Samtliga sitter uppklistrade i nischer i husfasader. På ytor som tidigare varit bortglömda, eftersatta eller helt enkelt fullproppade med konsertaffischer, kladd och klistermärken. 

Numera sitter EKTAs absurda motiv där istället. Lite slitna men i stort sett intakta. 

Alltså har EKTA lyckats med det som jag tror är många street art konstnärer vill göra. Lämna ett bestående avtryck i gatumiljön och bli en del i folks vardag som lyser upp eller väcker tankar. Men långt ifrån alla lyckas som bekant. 

Kanske går gränsen mellan konstnären och vandalen just där? Konstnären respekterar - eller åtminstone reflekterar över - att det finns en skillnad mellan intryck och intrång. Det gör inte vandalen. 

                                                       

"Ibland vill man lyssna på musik så att det gör lite ont i öronen" står det på en vägg i Majorna. Vill man verkligen det?

I närheten finns en restaurang som heter Chateau Beirut. Varför då?

Och så undrar jag om Ahlgrens bilar verkligen har sponsrat den där statyn vid lekparken? 

Sådant och mycket annat funderade jag över på familjens sköna söndagspromenad. 

Den avslutades med diskobowling på Stigbergsliden. Jag vann!

En video gjord i en cool teknik som får verkligheten att se ut som en miniatyrvärld.

Jag känner igen miljöerna från Sydney... snygg, snyggt, snyggt!

                        

Itunes topplista dagen innan det stora musikspektaklet i SVT är talande. Alla låtar utom en är schlagerrelaterade. Den enda icke-schlagerrelaterade låten kommer från Bob Hund. Å andra sidan är titeln på den låten ytterst passande...

Trevlig helg!

Efter tre timmars köande på nätet efter U2-biljetter så var det någon som tipsade om att man kunde promenera ner till Scandinavium, där var ingen kö alls tydligen. Så jag skickade dit min kära "hustru" som ändå körde runt på stan. 

Mycket riktigt. Ingen kö. Biljetterna fixade.

Detta är mina fynd. Två böcker av Leif GW Persson samt "Skumtimmen" av Johan Theorin, en göteborgsk kåseribok av Christian Wedel vars GP-spalt jag alltid läser, tredje delen i romanserien "Kejsaren" av Conn Iggulden, "Höknatt" av Sven Fagerberg, Jonas Hassen Khemiris "Montecore" plus en liten, tunn pocket;  "Gunnlaug Ormtungas saga". Det är på tiden att jag förbättrar mina isländska litteraturkunskaper.

Det mest otippade köpet: "Flygplatsen på framsidan". En bok om Torslanda flygplats som var Göteborgs officiella flygplats på sjuttiotalet innan den hamnade i Landvetter. Minnet av planen som gick in för landning ovanför höghusen på Noleredsvägen är en del av min barndom. Jag tror till och med att jag flög tur och retur till Island därifrån några gånger.

Boken är kul att bläddra i för bildernas skull men lay-outen är nog bland det värsta jag sett. Fula typsnitt, breda spalter med trångt radavstånd och långa textsjok utan mellanrubriker. Prio har definitivt inte legat på att göra en vacker coffee-table bok.

Nästa bok är raka motsatsen. I Bodil Malmstens "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig" är formgivningen en del av läsupplevelsen. Åtminstone för mig. I en digital värld är det en sinnlig upplevelse att bläddra i den här boken. Inbunden i ett tygklätt omslag med titeln i relief, ett tunt sidenband fäst i ryggen som bokmärke och en gummisnodd runt pärmarna. Rikt illustrerad i färg med fotografier och illustrationer av författaren. Boken har till och med en liten förvaringsficka i återvunnet papper på insidan av omslagspärmen.

Jag har redan läst den. Kunde inte låta bli helt enkelt. Och precis som i Bodil Malmstens blogg, så är tankeflödet i de dagboksliknande anteckningarna till synes osorterat och spontant - och därför väldigt roligt att följa.

Daniel Sjölin i Babel hävdar att Bodil Malmsten inte själv vet vad hon skriver för böcker, Men så är det inte naturligtvis. Själv säger hon att det är "en fiktion, ett skönlitterärt verk, en roman som vilken som helst av mina böcker."

".. att jag inte skulle veta vilken sorts böcker jag skriver, det är helt fel. Det är kulturprogramspersonal och med kulturprogramspersonal närbesläktade yrkesgrupper som inte vet vad de ska kalla den sorts böcker jag skriver och som har problem med det."

 

Jag surfar in på sidan MyHeritage, laddar upp en bild på mig själv och matchar den med bilder på kändisar. Nu ska jag äntligen - en gång för alla - få klarlagt att jag är den förlorade länken mellan Pitt, Persbrandt och Beckham, tänker jag. Men när datorn efter någon minuts betänketid redovisar resultatet så blir det inte alls vad jag förväntat mig.

Min allra bästa matchning på 67 % blir...Uday Hussein!

Uday Hussein? Här kommer lite Wikipedia-info för att friska upp minnet:

I det här läget börjar jag allvarligt fundera på att göra en extreme make-over.
Färga håret!? Kanske raka av skägget? 

Men jag har fler kändismatchningar att kolla på, så jag sätter mitt hopp till dem. Samtliga namn kan ju knappast vara sadistiska psykopater med smak för Rambo-filmer och bling-bling.

Inga fler mördare dyker upp, men listan är schizofren.
Kolla bara kollaget här nedanför med några utvalda namn:

En dåre, ett geni. En kvinna, fyra män. Hudfärger i alla kulörer. Inte ens skägg är en gemensam nämnare. Men de tre skådisarna är ju i och för sig riktigt begåvade. Det är ju alltid något...

Nu måste jag bara tipsa om lite isländsk rock som jag tipsat om en gång tidigare. Bandet heter Dikta och i veckan lade de ut sin nya singel på MySpace. Låten heter "Let Go" och är mixad av en svensk kille som heter Jens Bogren. Lyssna även på catchiga "Just getting started" som var förra årets mest spelade låt på isländsk radio. 

Och om du inte laddar ner hela deras storslagna debutplatta "Hunting for Happiness" så ska du åtminstone lyssna på låten "Breaking the Waves" från just den skivan. Min kusin sjunger!

Trevlig helg!

Testa dig själv. Kan du avslöja en lögn bara genom att studera människor? Du måste helt bortse från vad de säger. Det är hur de säger det som räknas.  

"Lie To Me" är en ny TV-serie med Tim Roth i huvudrollen. Serien bygger på att kroppen alltid signalerar sanningen – oavsett vad någon säger. Seriens skapare Samuel Baum driver tesen att ansiktsuttryck, kroppsrörelser och röstläge alltid avslöjar oss när vi försöker att ljuga. Om du möter någon som kan läsa signalerna, vill säga.