Århus here we come!
NU drar vi broderlandet i väster. Vi har hyrt ett hus utanför Århus. Är tillbaka om en vecka. Vi får se om vi hörs innan dess...
Ett oumbärligt sommartips
Imorgon måste du lyssna på Sommar i P1. Då är Manuel Knight sommarpratare, en man som levt ett intressant liv - minst sagt. Han är uppvuxen i slummen i Atlanta, USA, men bor idag i utanför Göteborg. Innan han kom till Sverige vara han elitsoldat under tio år i amerikanska Special Forces. Han har deltagit i tre krig och varit krigsfånge i Irak.
Jag träffade Manuel för första gången när han precis hade kommit till Sverige. Hans tjej och nuvarande fru Anna, drev då en klädbutik i Haga. Hans metod för att lära sig svenska imponerade på mig, speciellt när man beaktade resultatet. Manuel brukade helt enkelt hänga med ungarna i kvarteret. Jag såg honom ofta gå runt och prata med ett gäng småkillar medan de studsade en basketboll mellan sig. De hade uppenbarligen roligt. Den långe amerikanen gillade det faktum att barnen inte kunde någon engelska, utan istället med stort tålamod lärde honom enkla fraser på svenska. Och ord för ord växte hans kunskap. Efter ett halvår pratade Manuel obehindrat svenska med mig när vi hälsade på varandra.
Som av en slump bor vi idag i Manuels och Annas gamla lägenhet på Andra Långgatan. Familjen är dessutom flitiga kunder på vårt café. Men framförallt är Manuel en sympatisk och ödmjuk kille, så jag kommer att lyssna med stort intresse....
Eftersvettningar
Jag har sprungit igen. I slottskogen. I värmen. Hujeda mig vad varmt. Det spelar ingen roll att jag duschar kallt, jag eftersvettas ändå. Det har blivit sju gånger med jogging hittills. Jag önskar att jag kunde säga att det blir roligare för varje gång, men det blir det inte. Jag tänker bara "hoppas jag är framme snart, hoppas jag är framme snart..." o.s.v.
Jag har inte rapporterat så mycket om min vikt den senaste tiden. Förklaringen är enkel, det händer inte så mycket. Jag står i stort sett still kring 101kg. Sommaren är en svår period att gå ner. Jag grillar, dricker vin och äter glass lite för ofta - det går inte att låta bli helt enkelt. Men jag är ändå nöjd med att inte gå upp i vikt, jag har trots allt gått ner 15 kg sen i våras. Efter semestern ska jag fortsätta med en ännu smalare diet för att komma under 100 kg.
Fuck off ONOFF! del 2
Hur länge håller maskinen den här gången?
Konstnärlig frihet - sprejad på min port
Vi är tjugo hushåll, som äger och förvaltar vårt eget hus. Vi vill inte ha en grafittimålning på vår port. Vi vill att den ska vara röd som den var när vi flyttade in. Röd som den varit i över hundra år. Vi är inget stort förvaltningsbolag som bara ringer en målarfirma eller fastighetsskötare som fixar problemet. Det är vi som får jobba och betala varje gång en konstnär beslutar sig att uppföra ett verk på vår port.
Och det händer cirka 6-8 gånger om året.
Jag gissar att det i det här fallet tog konstnären, eller konstnärerna, 10 minuter att framställa sitt verk.
Det tar minst fem timmar att tvätta, slipa och måla om dörren.
Men det är klart, vad gör man inte för konsten ;-)
Åter till grafittidebatten och vad jag tycker:
En vanlig vinkel är: "Grafitti - konst eller klotter?"
Det är konst. Självklart. Men det ger inte konstnären rätt att upprätta sitt verk var som helst.
En annan vinkel är: "Graffiti gör den gråa betongen färgstark och levande, så därför är den bra"
Javisst. Om vi som bor i en torftig, sliten och eftersatt miljö vill smycka miljön med grafitti, så ska vi självklart kunna göra det. Om vi vill måla våra dörrar röda ska vi få göra det. Men ska konstens placering enväldigt avgöras av konstnären? Knappast. Om konstnärlig frihet förutsätter att demokratin måste sättas ur spel - vad säger att vi ska sluta där? Då kan politiska grupper hävda rätten att egenmäktigt genomföra sina egna förslag genom att peka på åsiktsfriheten. Och då kan företag bygga fabriker, kontor och butiker var de vill genom att peka på handelsfriheten. Frihet i en demokrati innebär inte att man kan göra vad man vill, när man vill. Självklart kan tyckas.
En annan är: "Varför är det offentliga utrymmet bara tillgängligt för kommersiella krafter?"
Det är det inte. Det finns massor av offentlig och publik konst, som inte är kommersiell. En vacker byggnad från förra sekelskiftet är också konst i mina ögon. Varför ska det utrymmet vara till för vilken självutnämnd konstnär som helst?
Petursdöttrarna på nätet
Ikväll gjorde jag en Plura
Efter två dagar som kattvakter hemma hos mor i Torslanda tog vi båten ut till Nya Älvsborgs Fästning för att gå på konsert: Jag, Moa och Stella. Eldkvarn var huvudakt, David Urwitz var förband. Konserten var gratis för barn under tio år. En fantastisk idé, för ungarna formligen älskade det.
När Urwitz & Co spelar är det glest framför scen, så tjejerna sätter sig ner på gräsmattan med sina färgglada hörselkåpor. Men när Eldkvarn drar igång rusar de fram och ställer sig längst fram. Det är trångt och fullt ös från första stund. Några överförfriskade herrar och killar står vid scenkanten och viftar med ölflaskorna, men det stör inte tjejerna. Det är bara en gråhårig gubbe som envisas med att lyfta på Stellas hörselkåpor som irriterar dem. "Varför gjorde han så!?" frågade Stella mig efter konserten. Ja, hur förklarar man det? Han var sketfull helt enkelt. "Han tyckte väl att han var rolig" blev svaret. Och det var väl på sätt och vis sant.
Men konserten är mest av allt en kul upplevelse. För mig också. Gubbarna i Eldkvarn ser ut som glada pojkspolingar från första stund och spelar så tajt, svängigt och sammansvetsat att man bara ler. Trots regnet som inleder konserten. När det sedan spricker upp och himlen skiftar i guldgult och blekrosa, så får jag nästan lust att dansa.
Håkan Hellström sägs avguda Eldkvarn och Plura, och plötsligt ser jag släktskapet som jag inte riktigt förstått tidigare. För det här bandet skapar en nästan euforisk stämning från första stund. Plura är spontan och avslappnad på ett helt annat sätt än i de TV-intervjuer jag har sett med honom. Då har han ofta känts blyg och disträ. Nu visar han en en fullständig scennärvaro. Det kombinerat med ett supermusikaliskt band får mig att tänka på Håkan Hellström.
Bandet drar igenom massor av kända låtar från start; "Kärlekens Tunga", "Spårvagn genom ljuva livet" och så en ny låt (för mig) som heter "Blues till Bodil Malmsten". Bara titeln räcker för att få bonuspoäng i min bok, för jag älskar nämligen Bodil Malmsten. Då säger Plura plötsligt att de ska spela några låtar som Eldkvarn inte spelat live på tio år. Och som de överhuvudtaget inte har repat sedan dess. "Det kommer aldrig gå Carla" säger Plura till sin bror innan de kör igång. Sedan smäller de av en räcka låtar som fullständigt knockar publiken. Det är så bra att man nästan tvivlar på att påståendet är sant. Men strunt samma om det bara är show, det är jäkligt bra...
Pass!
Vi tog spårvagnen till passexpeditionen vid Svingeln.
Kassörska: - Ja, och så skriver båda vårdnadshavarna under här.
Anna: - Petur, kom hit du måste skriva under!
Kassörska: - Och så era körkort, tack.
Anna: - Vadå, har du inte körkortet med dig? Vaddå glömt!!!???
Nästa vända tog vi bilen.
Greta Stella Pétursdottir
Kajsa Lingon Pétursdottir
Sommarläsning - från uselt till lysande
Jag har fått tid över att läsa mer än vanligt. Och idag är barnen hos deras mormor och morfar på Tjörn, så jag har faktiskt legat i soffan och läst ostört flera timmar i sträck. Det blir mest deckare. Men vem vet, snart har kanske min hjärna varvat ner såpass mycket att jag klarar av att ta mig an mer avancerad litteratur också.
De tre senaste titlarna:
Fällan av Michael Connely
Hieronymus Bosch; definitivt ett originellt namn på en amerikansk privatdetektiv. Michael Connelys serie är uppe i ett dussin titlar. Ett angenämt möte. Välskrivet och lagom trovärdigt, trots att LA- och Las Vegas-miljöerna är mer än lovligt slitna i film- och tv-sammanhang. Visst, här finns det vanliga tjabblet som ska uppstå mellan privatdetektiven och FBI-agenterna som utreder fallet. Visst, upplösningen sker på sedvanligt vis med en gastkramande närkamp mellan hjälten och skurken. Men jag har kul när jag läser och kan mycket väl tänka mig att läsa fler av Connelys böcker.
Göteborg i päls av Per Johansson
Jag läste den här boken på muggen, den låg på tvättmaskinen och jag läste några sidor varje gång det var dags för ett besök. Och små doser av den här boken räckte mer än väl. Jag anar att den är självbiografisk. Någon påstod i alla fall att författaren jobbat som diskare på göteborgskrogen Klara. Poänglösa beskrivningar av jobbet i ett restaurangkök blandas med korta faktatexter om råttor. Det är mest gnäll. Oj, oj, oj vad han tycker att han sliter. Han har ont överallt, hela tiden och folk super, knarkar och hamnar på psykakuten. Men det som provocerar mig och ger en äcklig bismak är att författaren tycks driva tesen att diskare är samhällets motsvarighet till råttorna. Äh, va fan. Låt mig gissa att Per idag jobbar på ett kontor eller i alla fall vid en dator, dricker en latte då och då utan att ägna sin "slitsamma ungdom" en tanke. Under tiden får vi andra ta i emellanåt, utan att behöva skriva en bok om hur synd det är om oss...
Mannen i sjön av Arnaldur Indridason
Nej, jag läser inte på originalspråket. Har försökt läsa böcker på isländska några gånger, men jag har inte tålamodet. Det blir allt för många ord att slå upp och jag tapper lusten under tiden. Tidigare har jag läst Kvinna i grönt av Arnaldur Indridason, som var en bra, omskakande deckare. Mannen i sjön är snäppet vassare. Polismannen Erlendur går bokstavligen till botten med historien bakom ett skelett som uppdagas i en torrlagd sjö utanför Reykjavik. En historia som leder till det gamla Östtyskland och underrättelsetjänsten Stasis omfattande kontrollverksamhet. Detta är kriminallitteratur som känns fräsch och annorlunda i sin uppbyggnad. Plötsligt verkar inte Island så oskyldigt längre. Här avslöjas obehagliga sanningar överallt, från Reykjaviks betongförorter till ensliga gårdar i fjällens skugga.
Vad är grejen med att köpa musik från iTunes?
För första gången på länge gick jag och inhandlade en gäng CD-skivor. Min samling rymmer cirka 1200 stycken av dessa urmodigheter. Jag har måste erkänna att jag att jag inte gillar att ladda ner musik. Jag vill ha ett omslag att hålla i, läsa texterna, kolla namnen på musikerna, se vem som mastrat o.s.v.
Dessutom är det en grej jag inte fattar riktigt. Om man väljer att ladda ner lagligt via iTunes, så kan man bara lägga in musiken på tre hårddiskar.OK. Ponera att jag byter dator vartannat eller vart tredje år. Då kan jag bara lyssna på en skiva i 5-10 år. Sedan är den förverkad. Inte konstigt att folk laddar ner olagligt...
Nä, folket på Apple får nog tänka om. Annars kan de glömma att jag köper mer musik från dem.
Jag köpte i alla fall följande skivor:
Death Cab for Cutie Narrow Stairs
Band of Horses Cease to Begin
Emmilous Harris All I Intended to Be
Damien Rice 9
Bra köp allihop. Mina favoriter hittills efter några genomlyssningar är dock Band of Horses och Emmylou Harris.
Band of Horses spelar månskensdränkta, svävande melodier till ett rockig nerkrökat komp som doftar blues. Många bra låtar och en sångare med en säregen, falsettliknande röst. Rekommenderas!
Emmylou Harris har en av musikhistoriens vackraste röster. Den nya skivan är back to basic för hennes del. Hon har lämnat den rockigare Americana-fåran till förmån för nedtonad och mer traditionell country. Jag älskar Emmylou efter en oförglömlig konsert på Trägår'n för tio år sedan. Något av det bästa jag hört på en scen faktiskt. En magisk kväll, som man brukar skriva i tidningen...
Koppor och katter
Jag har provfotat lite. Vad sägs?
Kajsas vattenkoppor. Stella har och hon har det samtidigt. Men nu börjar det lägga sig. Kajsa har varit värst, som en liten prickikorv.
Vi var på besök hemma hos Susanne med familj igår. Vin, mat och snack till tolv. Deras fyra katter ringlade runt bena på oss. Detta är mamman till min mammas katt Casanova. Hängde du med?
Istället för "Ja må han leva"
Jag har firat hela natten och vill härmed framföra detta lilla alster...
Fuck off ONOFF!
Nu har det gått fyra månader sedan vår helt nya tvättmaskin gick sönder. Vi har inte fått den fixad. En reparatör kom visserligen 3-4 gånger. Varje gång behövde han beställa en ny reservdel. Varje gång dröjde det 1-2 veckor. Sista gången pajade han maskinen helt och hållet - av misstag. Jippie!
Därefter blev vi lovade en ny maskin (Fast det var långt ifrån självklart. Även det krävde några samtal) Inte heller den nya maskinen - som vi blev lovade i maj! - har dykt upp. Vi är ett hushåll med två vuxna och tre barn. Fyra månader utan tvättmaskin är ingen lek.
Under tiden har vi haft kontakt med OnOff cirka tjugo gånger. Varje gång har ett förvirrat samtal tagit rum där olika säljare lovat att återkomma, att undersöka saken, att tala med någon ansvarig, att skicka en reparatör, att skicka en ny maskin o.s.v. Kontentan är enkel. Inget har hänt!
"Affärsidé
ONOFF är ett detaljhandelsföretag som gör det
enklare och roligare att handla och använda ny teknik.
Vi erbjuder en bra helhetslösning för kundens behov
till ett bra pris, med målsättningen att skapa nöjda
kunder och god lönsamhet."
Vackra ord. Och vet ni vad - de sista två är säkert sanna!!
Regnbåge på Andra Lång
Bäst just nu
Eller som grabbarna på Sweet Baby Ray's säger "The Sauce is the Boss"
Botgöring för mina synder
Springsteen, den jäveln. Han fick mig att börja jogga.
Det började ju så bra. En solig heldag hemma hos Fredrik ute i bushen i Säve utanför Göteborg, som uppvärmning till konserten. Alla i bandet (minus Mathias) komponerade och spelade in musik, drack öl och åt fantastisk mat från proffsgrillare Berggrens grill. Min kusin Dagny var inhyrd chaffis och körde oss till stan. Vi parkerade på Andra Långgatan och tog bussen till Ullevi. Festen kunde börja!
Det var någonstans in i sjunde låten som tog en vändning. Fredrik, annars en omdömesgill man, hade på ett mycket sinnrikt sett till att vi smugglade in whiskey på arenan. (Metoden innefattar plastpåsar och kalsonger, mer säger jag inte.) Denna kroppsvarma vätska tog alltså skruv runt sjunde låten. Jag hade fortfarande väldigt roligt, men en del minnen är efter denna punkt ganska vaga. Jag vet att jag skickade SMS till Anna med väl valda delar av konserten. High-fajvade väldigt mycket. Diggade mycket och njöt av en fantastisk konsert. Den gubben kan leverera. Efter en runda på Avenyn med kebabrulle som avslutning, rullade vi hemåt i gryningen. Trötta. Väldigt trötta.
Lördagen ägnade jag åt att sova och äta. Och äta och sova lite mer...
När jag ställde mig på vågen imorse trodde jag inte mina ögon. Tre kilo upp! Tre kilo! Shit alltså. Jag hade inget val, något måste göras. Så jag drog alltså på mig joggingskorna och sprang. Ända till Villa Belparc i Slottskogen och tillbaka. Stella och Moa hängde med på sina cyklar och kom med glada tillrop hela vägen. Vi stannade bara tre gånger vid olika rödljus på Linnégatan. Och jag spurtade till och med fram till porten för att komma först, men blev slagen med någon meter av Moa på sin racercykel. Fusk!
När jag satt och flåsade efteråt kändes det faktiskt ganska bra. Om inte annat för samvetets skull...
