Fredagsmusik
Dagens fredagsmusik är från en av mina favoritskivor alla kategorier - "So" av Peter Gabriel. En nära nog perfekt skiva med fantastiska låtar som "Sledgehammer", "Don't Give up" och så "Mercy Street". Kanske inte en låt som höjer partystämningen, men den passar bra till lite romantiskt fredagsmys...
Diagnos: Fotbollssjuka?
Sjukdom härjar i vår familj. De yngsta tjejerna var sjuka hela förra veckan. Nu har vi vuxna och storasyster Moa också blivit febriga och trötta med ont i halsen. Anna är faktiskt riktigt kass med hög feber...
Trodde ett tag att det var svininfluensan som visat sitt fula tryne, men när Anna snackat med sjukvårdsupplysningen sa de att hon hade...halsinfektion! Nu har hon suttit på Accessakuten i nästan tre timmar, så vi får se vad den slutgiltiga diagnosen blir.
Jag själv har knappast halsinfektion. Snarare någon influensa som knappast blev bättre av att jag satt på Gamla Ullevi i fredags och såg på Gais-Malmö FF. Inte nog med att det var kallt som attan, Gais lyckades dessutom fippla bort sin 1-0-ledning i sista minuten. Men tjejerna som är familjens gaisare (jag är ju öisare) var glada ändå.
Nu vill de gå på säsongens sista Gais-match. Host! Host! Vi får väl se hur det blir med det...
Fredagsmusik
Med sina två (!) nya skivsläpp har Markus Krunegård i mina ögon tagit klivet från svensk standardpopkille till stor stjärna. Och det verkar jag inte vara ensam om att tycka.
Båda plattorna är fullsmockade med låtar, texter och sound som känns nya och fräscha, men samtidigt märkligt välbekanta på något vis. Sedan är det visserligen dödsstraff på att skriva låtar om turnéleda som han gjort på några spår. Tankar om tråkiga hotellrum, turnébussar och groupies ska musiker hålla för sig själva - basta! Men förutom den lilla plumpen i protokollet så ger jag definitivt Krunegård tummen upp.
Vad är grejen med gång?
Nu är jag anmäld till Göteborgsvarvet. Det blir till att slita asfalt hela vintern om jag ska slå förra årets tid.
En hel vinter med iskall luft i lungorna. Hmmm, tanken är lite sådär tilltalande. Fördelen är att jag i alla fall slipper den svettiga mössan som jag hade förra vintern. Den blev läskig när jag inte hann tvätta den mellan löprundorna. Krispigt stel med en svagt jordig doft, som en gammal filt som varit instängd i en igenbommad sommarstuga.
Nu springer jag istället med ett stickat pannband som jag fått av min mamma. Äkta ull. Made in Iceland. Väldigt skönt och varmt. Får mig att se ut som en av de sportiga killarna i Fame (OBS! Originalfilmen från 80-talet, inte nyinspelningen. Självklart.)
Däremot har jag INTE införskaffat ett löparställ. Det är något med åtsmitande microfibermaterial som får mig att tveka. Alla dallrande lår som jag mött i Slottskogen har övertygat mig om att jag skulle se ut som en lantpaté på två ben. Nej, jag fortsätter att springa i min luftiga Adidasoverall en vinter till.
Jag försöker hela tiden hitta nya löprundor och utmaningar för att hålla intresset uppe. Härom kvällen sprang jag en bit bakom en tjej som tränade gång, alltså sporten som man brukar se i sommar-OS. Och det här var ett proffs. Jag försökte springa ikapp henne. Hennes fötter och armar slängde fram och tillbaka i ett rasande tempo och jag lovar, jag sprang allt vad jag orkade, men det hjälpte inte. Hon gick nästan lika fort som jag spurtade. Precis när jag skulle svänga upp på gångbron till Änggården kom jag ikapp henne och då kände jag mig manad att kommentera hennes insats.
Jag ropade något begåvat i stil med "Fan va snabb du är!"
Hon tittade på mig som om jag var fullkomligt livsfarlig. En svettig kille med pannband och svart träningsoverall som flåsande dyker upp ur mörkret. Kanske inte en lysande idé, men jag var faktiskt impad.
Men ändå fattar jag inte riktigt poängen. Vem kom på att gång skulle bli en idrott. Det ser bara skitnödigt ut. Och själva grundidén är konstig. Man går så fort att det vore smartare att att springa, eller hur? Som att köra Formel 1 med handbromsen i, hoppa tresteg med bara två steg eller spela fotboll med en paff läderkula.
Lite svårare, lite onaturligare och klart sämre underhållningsvärde...
Lava på Järntorget!
Ta chansen att dricka en fantastisk isländsk Imperial Stout på fat. Just nu serveras Lava för första gången från fat någonsin. Men du måste ta dig till Bishops Arms, Järntorget, Göteborg idag eller imorgon. Där pågår Porterfestivalen med över femtio sorters porter och stout.
Lava bryggs av Ölvisholt Brugghús på sex sorters malt - varav en är rökt vetemalt. Den är fyllig men lättdrucken med svagt rökig arom, en riktig höjdare enligt mig och några av porterälskarna som provat det mesta på festivalen. Den finns inte på systemet, så det är nu eller aldrig!
På spaning efter mer tid
"Jag läser aldrig Proust igen, för slutet gör för ont i mig" sjunger Håkan Hellström. Men jag undrar om han verkligen har läst "På spaning efter den tid som flytt"? För vem har tid med det nu för tiden?
Schweizaren Alain de Botton har i alla fall gjort det och i "Låt Proust förändra ditt liv" beskriver han Marcel Prousts liv och vilka lärdomar man kan dra av att läsa Proust. Det är oväntat underhållande, insiktsfullt och fascinerande läsning. Proust var en sängliggande sjukling som ägnade sitt liv åt att skärskåda vardagen med träffsäkra iaktagelser kring allt från Kärleken och Konsten till bröd och ostsufflé, skrev en jäkla massa om allt det där och sedan dog han.
Kapitlen i Alain de Bottons bok heter sånt som "Konsten att älska och leva i nuet", "Konsten att lida med framgång" och "Konsten att lägga ifrån sig böcker". Genom citat och exempel blir Proust levande, aktuell och riktig rolig. Jag får lust att läsa mer.
Så man kanske skulle ta och läsa Proust någon gång ändå?
Skit samma om det gör ont. Problemet är att få tid över...
Ölrepubliken
Jag har hittat bildbevis på att jag var på invigningen av Ölrepubliken i fredags. Bilden är från bloggen Schnille och Schmak som på ett föredömligt sätt rapporterat från kvällen och det är jag tacksam för eftersom mina sista minnen därifrån är lite dimmiga. Många smaskiga öl blev det!
Ölrepubliken ägs av samma gäng som driver The Rover och ligger vid Kronhusbodarna i forna Delirium Cafés lokaler. Färgen hade knappt torkat på väggarna när vi steg in i baren. Det visade sig vara ett riktigt schysst ställe med många godsaker i kranarna. Mycket svenskt naturligtvis. Bra utbud överlag - även på matmenyn - och som alltid när ägarna Nicklas och Pelle är inblandade så är servicen av yppersta klass.
Min enda invändning är att det känns som att Ölrepubliken ännu inte har funnit sin egen tydliga inriktning. Vid premiären skiljde sig t.ex. ölutbudet inte så extremt mycket från moderskeppet The Rover. Men det kanske är orättvist att uttala sig om efter bara en kväll. Mycket kommer säkert att sätta sig efter hand.
Jag ser redan fram emot nästa besök!
Hello hello American Pie!
Ibland är det svårt att erkänna att man flabbar åt amerikanska komedier som till exempel American Pie. När den kom till Sverige 1999 så kunde man inte undkomma den. En flåsig, grabbig långt-under-bältet collegekomedi, som av någon anledning blev en succé på bio och DVD. (Eller var det video, på den tiden?) Här skulle man skratta åt smygonani, för tidiga utlösningar och pinsamma farsor. Och så självklart den övererotiska europeiska utbytesstudenten som bara ville ha sex. Hela tiden.
Jag har för mig att jag fnissade lite när jag såg den, även om det är svårt att erkänna.
Hade glömt American Pie tills för en liten stund sen. Då fick jag beskedet att The Elliots fått med en låt i den kommande American Pie-filmen med undertiteln "The Book of Love". Filmen släpps i USA i december och det är med spänd förväntan som jag ser fram mot premiären. Kommer vår låt att kompa någon finnig kille som juckar mot en melon i hemlighet? Eller höras i en flyktscen där skolans nördar blir jagade av vaktmästaren efter någon penibel incident? Eller är "Catch my Fall" rent av ledmotiv?
Skräckblandad förtjusning beskriver nog känslan bäst.
Skräckblandad förtjusning beskriver nog känslan bäst.
Rädda biblioteket i Linné
Jag hörde att stadsdelsnämnden ska lägga ner biblioteket i Linnéstaden. Då blev jag blev förbannad och skrev en uppmaning på Facebook om att skriva på protestlistan. Vilket är lite olikt mig, jag brukar inte jobba upp ilska över sånt. För det finns ju så mycket dumhet att man knappt vet var man ska börja.
"Va, finns det ett bibliotek i Linné?" svarade någon. Ja, det finns ett bibliotek. Men jag tror att stadsdelsnämnden helst inte vill att folk ska upptäcka det. En liten emaljskylt som svajar ovanför entrén vid Saluhallen Briggen ska sprida ordet, ingen megaimpact på den marknadsföringen direkt. Men tji fick dom. För trots sitt undangömda läge lånar Linnébiblioteket ut fler böcker per stadsdelsinvånare än de flesta andra bibliotek i stan.
Finns det något som man ska lägga kulturpengar på, så är det bibliotek. Opera, teater och balett i all ära, ett bibliotek skapar lust att konsumera kultur. Att berika sig. Där finns något för alla. För att inte tala om vilket perfekt komplement det är till skolan. Jämför det med t.ex. en operabiljett som först är sponsrad med åtskilliga statliga hundralappar och ändå är såpass dyr att inte alla har råd att gå på en föreställning.
Och hur mycket pengar sparar man? Egentligen? Hyror och lönekostnader blir man inte av med i ett nafs. Och böckerna finns ju kvar. De ska man kanske flytta till ett annat bibliotek som ska inrättas i Sjöfartsmuséet. Och vad kostar inte det?
Jag säger som Peps Persson: "Det är falsk matematik".
Tant Brun och Farbror Davies
Bild: Rockfoto.nu
Jag tog en rejäl musiköverdos den här helgen med konsert både på lördag och söndag. Stämningsmässigt var upplevelserna raka motsatsen. I ena fallet, gubbigt pubpop, i det andra, tjejig arty-fartymusik.
Jag ville inte för allt i livet missa när Ray Davies från The Kinks intog Trägår'n. Jag - plus alla farbröder som var unga på 60-talet i Göteborg. Sällan har så många dressmankostymer och gråa tinningar samlats på ett och samma ställe. Den enda avvikande hannen i flocken var Soundtrack-Ebbot, som såg ut som en vilsen turkisk mattförsäljare när han navigerade genom lokalen med en öl i handen. Han stod för övrigt för konsertens största höjdpunkt när han lämnade publiken, äntrade scenen och sjöng en magisk version av "See my friend" tillsammans med Ray Davies.
Rent musikaliskt var kvällen av skiftande kvalitet. Det bästa var Ray Davies energi och vilja att verkligen göra alla nöjda. Publiken fick skråla med i alla gamla Kinks-örhängen, och den låtkatalogen kan man ju inte klaga på. Nackdelen var att att jag ibland fick känslan att jag var på after-ski-kväll med ett coverband.
Rent musikaliskt var kvällen av skiftande kvalitet. Det bästa var Ray Davies energi och vilja att verkligen göra alla nöjda. Publiken fick skråla med i alla gamla Kinks-örhängen, och den låtkatalogen kan man ju inte klaga på. Nackdelen var att att jag ibland fick känslan att jag var på after-ski-kväll med ett coverband.
På Lorensbergsteatern raddades tjej efter tjej upp. Först norska Rebekka Karijord, därefter svenska Jennie Abrahamson och så Ane Brun. Samtliga hade fantastiska röster och vackra melodier att framföra, men i längden saknade jag några låtar med högre energi och tempo för att hålla intresset uppe hela vägen.
Den här kvällens höjdpunkt? Enkelt. Det var killen i publiken som ställde sig upp och friade till sin flickvän i början av konserten. Och mycket välförtjänt fick han också det största jublet. När han gick ner på knä och med sprucken stämma sa "Vill du gifta dig med mig?" darrade en liten tår i varje ögonvrå i publiken.
Till och med på en hårding som jag.
Fredagsmusik
Ian Brown från saligt avsomnade Stone Roses har släppt nytt i dagarna. Fräsch fredagsmusik!
