Idag skulle det varit Johnny Cash 78:e födelsedag. Jag såg honom live en enda gång på den legendariska Lollipopfestivalen utanför Stockholm. Festivalen hade en sanslös line-up med artister bl.a. Davis Bowie, The Chemical Brothers, De La Soul, John Fogerty, Laurent Garnier, Fireside, Hellacopters, Honey is Cool, Augustus Pablo, Primal Scream, Spiritualized, The Soundtrack of Our Lives, Air och många fler.
Jag fick inte med mig några kompisar, så jag åkte dit med tåg helt ensam. Tältade för mig själv, drack några öl, pinkade i en flaska på natten. Såg jäkligt många magiska konserter. Åkte ensam hem med tåget igen.
Johnny Cash var där med sin familj och Staple Singers. Det var mulet mest hela helgen, men när Johnny sjöng då sken solen...
Vi fortsätter att spela in skiva med The Elliots. Det är som att sy ett gigantiskt lapptäcke av idéer som sakta fogas samman till en helhet. Gitarrslingor, hi-hatpålägg, körer, synthmattor, handklapp, trummor, sång. Några veckor till kommer det att fortgå på kvällar och helger. Du kan följa arbetet på vår hemsida och på Facebook.
***
Jag tänker inte skriva om snö. Det gör alla andra hela tiden. Det räcker nu.
***
Vi funderar på att boka en resa till Korsika i slutet av april. Jag drömmer om att dricka pastis på en uteservering i gassande solsken. Jag nöjer mig faktiskt med det. Behöver inte bada i havet eller steka på en soldränkt strand. Bara jag får lite värme, god mat och dryck och nya fräscha intryck. Är det tillräckligt varmt på Korsika i april? Eller ska man åka längre söderut?
***
Hmmm. Göteborgsvarvet 22 maj? Jag är anmäld, men just nu är jag så otränad att blotta tanken på en halvmara känns plågsam. Småfet och trött sammanfattar dagsformen. Måste komma igång snart, men omständigheterna har satt stopp för all träning de senaste månaderna. För mycket jobb, musik och så det där vita kalla som jag inte ska skriva något om.
***
Vikten är ett annat problem som hänger ihop med ovanstående inlägg. Magen känns i vägen när jag sitter ner. Har säkert gått upp tio kilo sedan innan jul. Måste komma igång med att ta tag i det också. Se ovanstående inlägg för ursäkter.
***
Projekt husfixande står still. Jag har målat en innerdörr. Alla andra snickerier är fortfarande omålade. De stirrar slitna och molokna på mig och bara ber om att jag ska ta mig an dem. Snart mina vänner ska det bli av. Se ovanstående inlägg för ursäkter.
***
Vattenverket har skickat ett brev där de ber om att vi ska läsa av mätarställningen. Tydligen har de tidigare ägarna av huset inte läst av vattenförbrukningen sedan 2006. Och det ska egentligen rapporteras varje år. Problemet är bara att jag inte hittar vattenmätaren. Jag har kollat överallt. I alla skrubbar i källaren, på vinden och de två våningarna därimellan. Ingenstans någon mätare. Jag pratade med en vänlig dam på Vattenverket. Hon beskrev målande hur mätaren ska se ut: "En liten bullig blå låda, jag kan nästan med hundra procents säkerhet säga att den är blå, cirka tjugo centimeter bred, den ska sitta där vattenröret kommer in huset, antagligen i källaren eller pannrummet". Bra så. Men ändå ingen vattenmätare. Jakten går vidare.
Lite mer jobbsnack. Just nu finns etuier till Libresse bindor ute i butikerna. Mycket snyggt designat av Trigger. Jag har skrivit copy på baksidan. På engelska! Kolla in sajten här.
Dagens fredagsmusik är som en bilkrash på motorvägen. Jag vet inte riktigt om jag vill titta, men kan inte låta bli. Sydafrikansk hiphop med en osannolik samling original som spelar zef-rap (!): Ninja, Yo-Landi Vi$$er and DJ Hi-Tek.
Egentligen inte min kopp te, men ändå ganska fascinerande. White trash music på ett helt nytt sätt.
Filmfestivalveckan i Göteborg passerade utan att jag lyckades masa mig att se en enda film. Det är ganska ovanligt faktiskt. Vanligtvis brukar jag försöka att se åtminstone några filmer. Nu har jag istället läst filmfestivalprogrammet på muggen. Och det är nästan mer finkulturellt än att se själva filmerna.
Här finns programtexter som är så torra att sidan knastrar. Som när skribenten presenterar en egyptisk regissör som "nyanserat skildrar det privata och offentliga hyckleriet kring klass, kön och religion i denna välspelade film. Bilden av staden Kairo i en brytningstid är kalejdoskopisk som staden själv." Det där kändes säkert välfunnet när det skrevs, fast det låter rätt nödigt. Alltså inte nördigt - nödigt.
Eller den indiska filmen "The Smell" (grymt skön titel!) som "...vackert fångar känslorna hos en välutbildad kvinna vars egen infertilitet på ett gripande vis accentueras av en uppsjö av fruktbarhetssymboler runt henne..." Wow! En rejäl hink popcorn till det, så kan biofesten börja.
Kom igen! Bara för att en film inte är från USA, så behöver inte det betyda att den är en konstnärlig manifestation som genomlyser samhället och samtiden. Det gör vissa filmer säkert. Men det ska man väl uppleva när man ser filmen, inte när man läser programbladet. Är det inte därför man går på bio? För att skratta, gråta, förfäras, bli skrämd och så vidare. Inte för att få sanningar dissekerade och nerkörda i halsen.
Tänk dig Göta Kanal i en egyptisk version på filmfestivalen. Den heter "Nilen 2 - flodkampen":
"En afrikansk roadmovie på flodvägar. Med kritisk blick och förlösande humor skildras den lilla människans kamp för överlevnad och upprättelse i ett korrumperat tävlingssamhälle. Underdogens passionerade kampvilja står mot storbolagens hårda maktmetoder på en vansinnesfärd genom hjärtat av Östafrika. Nilen förvandlas till ett ambulerande slagfält för en hänsynslös mediacirkus som raserar det det stillsamma flodlivet. Slumpartade möten med Nilens invånare och landsbygdens konservativa traditioner bjuder på halsbrytande situationskomik. Några av Egyptens mest folkkära skådespelarprofiler briljerar i färgstarka biroller."
Det låter kanske intressantare än originalet, men är troligtvis precis lika buskis ändå.
Jag är fullständigt ointresserad av mode. Ändå kan jag inte motstå att kolla in Bill Cunninghams fotorapporter från New Yorks gator varje vecka. Bill Cunningham är 72, fotograf och fd hattmakare som har gått runt med sin cykel och knäppt bilder på vanligt folk och kändisar sedan mitten av sjuttiotalet. Han tar hundratals foton varje dag och nuförtiden visas bilderna som ljudsatta bildspel på NY Times hemsida.
Bill Cunningham kommenterar och reflekterar kring modet och människorna på ett opretentiöst och personligt sätt. Hans entusiasm är smittande oavsett om det är kjollängder, vinterstövlar eller slipsfärger han gjort en trendspaning på. Han låter som en farbror som man skulle vilja snacka mer med helt enkelt.
Veckans spaning är ovanligt inspirerande – den handlar nämligen om herrmodet just nu. Hur killarna på Manhattan börjar bli mer och mer medvetna, extravaganta och varierade i sina stilar. Vi nordbor ligger helt klart i lä. För i det här sällskapet skulle Peter Siepen framstå som en av de mer återhållsamma snubbarna.
Kolla in slideshowen och gör en liten minitripp till New York nu på direkten. Helt gratis.
Att norrmän ibland har lillebrorskomplex gentemot Sverige har man ju hört talas om. Men den här intervjun i norsk tv tar ändå en vändning som är helt förbluffande. Det mest imponerande är att se hur samlat Ebbot svarar på frågan och sedan bjuder på sig själv. Och då menar jag det rent bokstavligt.
Den här veckan har jag fått två paket i brevlådan. Det händer så sällan att jag får riktigt post (förutom räkningar och reklam) att det kändes som julafton att öppna de vadderade kuverten. Och så har jag varit på krogen och vaknat mitt i natten med en affärsidé.
Kuvert nummer ett fick mig att jubla av glädje. För där låg en raritet som jag letat efter i snart två år; Françiose Sagans bok "Bonjour Tristesse". I en utgåva från Expressens samling med 30 klassiska böcker som följde med tidningen 2007–2008. Jag har tidigare efterlyst just den här utgåvan här på bloggen, jag saknade nämligen bara "Bonjour Tristesse" för att göra min samling komplett.
Men Expressen säljer inte böckerna längre och jag har letat på Blocket och i bokaffärer utan framgång. Då kom min vän Katrin till min räddning. Hon jobbar på Expressen och lyckades övertala en kollega att gå ner i Expressens källare för att leta upp exemplaret som nu landade i min brevlåda.
Fantastiskt! Tack Katrin!
***
Det andra kuveretet innehöll en CD-skiva med musik av Richard Hawley som jag fick för att jag nappade på ett prenumerationserbjudande. Just nu lyssnar jag på skivan. Vilken röst den mannen har. Skönt avkopplande just idag när jag är lite sliten efter en after work på Ritz igår kväll.
***
På tal om det. Jag vaknade mitt i natten och var tvungen att gå upp att dricka lite vatten. Minns att jag då jag tyckte att jag fick en briljant affärsidé. Den gick ut på att jag skulle börja sälja en baksmällekur i droppform.
Alltså: När du kommer hem efter en blöt helkväll på krogen, så tar du fram ditt dropp, kopplar in en slang och kör in droppet med en kanyl. Sedan somnar du med en droppställning vid sängen som hela natten tillför kroppen en välbehövlig mixtur av rent vatten, treo och kanske lite koffein eller varför inte Red Bull? Du sover sött som ett litet barn och vaknar utvilad, fräsch och nykter som en nyponros. Ingen huvudvärk och ingen trötthet. Perfekt helt enkelt.
Största utmaningen är att hitta en bra metod för att hantera kanylen med säker hand i berusat tillstånd. Men det går säkert att lösa. OK, vad sägs!? Någon som är villig att riskera kapital i den affärsidén?
Tänk vad barn kan nu för tiden! På Kajsas dagis har 5-åringarna gjort en animerad film som kommer att visas vid barn- och ungdomsfilmsfestivalen Screen på Världskulturmuseet imorgon. Spejsat!
