Ängslighetssjukan
Ständigt denna ängslighet. Överallt, i tidningar, bloggar och sociala medier. Att tycka rätt är att tycka tvärtom. För innehållet är helt irrelevant, det handlar just nu bara om identifikation.
För innehållet är helt irrelevant, allt handlar om identifikation.
Den här sjukan att profilera sin identitet med helt igenom intellektuella smakmarkörer missar en detalj. En inte helt oviktig detalj. Nämligen att begreppet kvalitet, åminstone när det gäller kultur, är hundra procent subjektiv. Det väsentliga är vad vilka känslor och tankar som väcks till liv av låten, tavlan eller novellen. Det brukar i alla fall vara det som upphovsmakaren vill uppnå. Att utrycka en känsla eller idé som andra kan relatera till och reflektera över.
Så här kommer scoopet: När det gäller kultur behöver du inte välja sida, det är inte som att hålla på ett fotbollslag. Det du känner, känner du. Helt oberoende av andra. Åtminstone i den stund du konsumerar din kultur.
Men många vågar inte vara ärliga inför sina känslor. Istället sneglar de på vad alla andra tycker och de enda reflektioner de tycks göra är dessa: Vill jag ansluta mig till supportrarna av det här? Vill jag förknippa mitt personliga varumärke med det? Vad kommer folk då att tycka om mig?
Likväl som bestsellern kan vara ytlig, platt och kommersiellt spekulativ, kan den vara allmänmänsklig, välskriven och världsomvälvande. Och ibland kan den faktiskt vara båda delarna, beroende på vem som läser den.
Individualismens totalitära makt över hobby- och proffstyckarkollektivet kräver att varje form av publikframgång ska sablas ner och dissas. För det finaste som finns är att gilla det smala, oupptäckta och otillgängliga. Fåfängans ultimata triumf är att vara först med något, för då kan ingen annan bedöma din personliga smak. Allt man vet är du är uppdaterad och just det det är oklanderligt. Tryggt och säkert.
Men framförallt handlar det om att recensera publiken. Alla som gillar det populära, breda och storsäljande är per definition oreflekterande, oupplysta, okultiverade och vulgära. Med andra ord svenniga. Och det som svennarna gillar kan du helt enkelt inte gilla, för då är ju du också svenne. Eller åtminstone ointressant. Eller?
Och det är här ängsligheten blir som tydligast. För att profilera och positionera sig i ankdammen av tyckare, så gäller det att snabbt som fasen identifiera vad man ska reagera mot: TV-serien som alla pratar om, musiken som alla lyssnar på, boken som alla skriver om, laget som säljer flest supporterprylar.
Men ingenting är konstant. Precis som ängslighetstyckaren no 1, Andres Lokko, mässade i tidningen Pop på nittiotalet; "Musikhistorien skrivs ständigt om". Det gäller allt. På precis samma grunder som ängslighetstyckarna upptäcker och prisar det nya oupptäckta kan de spola det i samma slag som den stora massan ansluter sig.
Men ingenting är konstant. Precis som ängslighetstyckaren no 1, Andres Lokko, mässade i tidningen Pop på nittiotalet; "Musikhistorien skrivs ständigt om". Det gäller allt. På precis samma grunder som ängslighetstyckarna upptäcker och prisar det nya oupptäckta kan de spola det i samma slag som den stora massan ansluter sig.
För innehållet är helt irrelevant, allt handlar om identifikation.
Den här sjukan att profilera sin identitet med helt igenom intellektuella smakmarkörer missar en detalj. En inte helt oviktig detalj. Nämligen att begreppet kvalitet, åminstone när det gäller kultur, är hundra procent subjektiv. Det väsentliga är vad vilka känslor och tankar som väcks till liv av låten, tavlan eller novellen. Det brukar i alla fall vara det som upphovsmakaren vill uppnå. Att utrycka en känsla eller idé som andra kan relatera till och reflektera över.
Så här kommer scoopet: När det gäller kultur behöver du inte välja sida, det är inte som att hålla på ett fotbollslag. Det du känner, känner du. Helt oberoende av andra. Åtminstone i den stund du konsumerar din kultur.
Men många vågar inte vara ärliga inför sina känslor. Istället sneglar de på vad alla andra tycker och de enda reflektioner de tycks göra är dessa: Vill jag ansluta mig till supportrarna av det här? Vill jag förknippa mitt personliga varumärke med det? Vad kommer folk då att tycka om mig?
Likväl som bestsellern kan vara ytlig, platt och kommersiellt spekulativ, kan den vara allmänmänsklig, välskriven och världsomvälvande. Och ibland kan den faktiskt vara båda delarna, beroende på vem som läser den.
Kanske ligger denna brist på självförtroende i kritikerns natur? Som filosofen Seneca d.y sa: "Det finns två typer av människor, de som går före och uträttar något och de som kommer efter och kritiserar."
Just Kids
Först en rejäl röjning av nedre plan. Sedan dammsugning och skurning av golven. Och därefter staketbygge på verandan. Ur min förstärkta iPad strömmar Patti Smiths röst. Återupptäckt efter min läsning av "Just Kids", Patti Smiths fantastiska ungdomsskildring från 60- och 70-talets New York.
Berättelsen om hur hon träffar Robert Mapplethorpe börjar som en kärlekshistoria. Paret kämpar för överlevnad men främst för att bli konstnärer, på det legendariska Chelsea Hotel möter de bland annat Janis Joplin, Allen Ginsberg och Salvador Dali. Robert är sökaren som provar sig fram inom konsten och livet. Genom sitt skrivande blir Patti en scenartist som slår igenom som rockartist. Robert slår igenom som fotokonstnär, med allt från blommor till manliga könsorgan som motiv.
Framförallt är det en hänförande bok, skriven med imponerande flyhänthet och närvaro. Patti Smith förflyttar läsaren till en värld som känns nära, men ändå fjärran. En tid som musik, konst och litteratur fortfarande hämtar sin näring ifrån. Och så är det en sorgesång över förlorad kärlek, tid och vänskap. En blivande klassiker.
Berättelsen om hur hon träffar Robert Mapplethorpe börjar som en kärlekshistoria. Paret kämpar för överlevnad men främst för att bli konstnärer, på det legendariska Chelsea Hotel möter de bland annat Janis Joplin, Allen Ginsberg och Salvador Dali. Robert är sökaren som provar sig fram inom konsten och livet. Genom sitt skrivande blir Patti en scenartist som slår igenom som rockartist. Robert slår igenom som fotokonstnär, med allt från blommor till manliga könsorgan som motiv.
Framförallt är det en hänförande bok, skriven med imponerande flyhänthet och närvaro. Patti Smith förflyttar läsaren till en värld som känns nära, men ändå fjärran. En tid som musik, konst och litteratur fortfarande hämtar sin näring ifrån. Och så är det en sorgesång över förlorad kärlek, tid och vänskap. En blivande klassiker.
Sommarlov
På skolavslutningen sjunger barnen inte "Den blomstertid nu kommer". De sjunger "Sommaren är kort" och en låt av The Moniker istället.
Stella gör solodebut. Hon tar ett raskt steg fram när klassen framför Lasse Berghagens "En kväll i juni". Hon sjunger frasen "så mindes han och sa" utan att darra på stämman. Stoltheten går inte att ta miste på.
Den här sommarlovsveckan har de äldsta flickorna spenderat på Rossö utanför Strömstad. Vid hemkomsten doftar de tång och salt. Senare på kvällen skruvar vi av stödhjulen på lillflickans cykel. En startskjuts är allt som behövs. Utan minsta tveksamhet trampar hon gatan fram i full fart. Stadigt och med ett brett leende.
Idag när hon vaknar är det första hon säger: "Mamma, minns du att jag kan cykla utan stödhjul nu?". Stoltheten går inte att ta miste på.
