Fredagsmusik
Oh la la, vilken vecka. Jobb och inspelning om vartannat hela tiden. Då är det lätt att bli stressad vill jag lova. Några saker som brukar hjälp mot stress för min del är löpning eller öl. Men eftersom jag inte haft riktigt haft tid att dyka ner i varken det ena eller det andra, så har musik fått fungera som ersättning.
För musik funkar ju också. Men det får inte vara nya musik, det måste vara beprövat och pålitligt. Helst lugnt och upplyftande, det betyder inte att det kan vara mörkt och sorgset, för jag blir ofta upplyft av melokoli, sorg och nostalgi i musik.
En av de allra bästa att lyssna på i det här tillståndet är Richard Hawley. En melokoliskt crooner, som spelar gitarr och sjunger med en sammetslen röst. Om det finns änglar med skinnjacka och pomada i håret, så är Richard Hawley en ängel. Allt som skulle kunna vara smetigt och kletigt i händerna på t.ex. Elton John (de senaste 20 åren) Rod Stewart (de senaste 30 åren) blir bara vackert och coolt - smektande stråkar, harpor, flyglar och xylofoner. Musiken kryper upp i knät som en spinnande kattunge och jag blir varm inombords.
Låter det corny? Må så vara, men det är sant. Det är vi känslomässigt hämmade män som brukar gråta på konserter. Och skulle jag någon gång se Richard Hawley live, så skulle jag nog ta med mig näsduken...
Låter det corny? Må så vara, men det är sant. Det är vi känslomässigt hämmade män som brukar gråta på konserter. Och skulle jag någon gång se Richard Hawley live, så skulle jag nog ta med mig näsduken...
Just nu går det en ganska söt Häägen Dazs-kampanj i England. Men jag garanterar att den skulle varit mycket plattare utan Richard Hawleys "Open up your door"...
Kommentarer
Trackback
