En apa i familjen



Jag kanske inbillar mig, men efter ett tag känns fötterna varmare. Den fuktiga kylan släpper greppet när jag glider fram på isen framför Stora Scenen. Jag har inte skridskor, bara mina vanliga sneakers, och försöker filma barnen som skrinnar fram på vingliga ben. Anna, som glömt themobyxor, vaggar sakta för att hålla värmen.

Jag vinner aldrig på hjulen. Inte den här gången heller. Fast femkronorna och tjugolapparna rasslar iväg lika snabbt som hjulen rasslar runt, runt. Ingen stjärnvinst, inte ens en liten tröstpåse med Daim – inget.

Men så sker undret. Min sista femkrona propsar minstingen på att jag ska satsa på Klon. Alltså glasboxen som är fyllt med mjukdjur där man styr en "klo" med hjälp av en liten joystick. En antiklimaxmaskin utan dess like, för oftast brukar det hända...ingenting. Man siktar på den största grejen, en älg eller något, tar sikte trycker på knappen som får klon att sakta sänkas ner. Klon landar i högen av plysch, kniper ihop men liksom bara glider över tyget.

Men den här gången smäller det. Jag siktar inte ens. Jag bar kör på måfå. Styr rakt fram, svänger till höger så långt det går och trycker på knappen. Klon fastnar först i själva utsläppsluckan, men helt mirakulöst griper den plötsligt tag i en blå apa, drar upp den och släpper ner i luckan. Lyckan är total.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0