Jag. En svikare.



Telefonen ringer. "Pappa, har du glömt bort mig?" Jag blir alldeles kallsvettig. För i samma sekund som frågan ställs, så inser jag att det är sant. Jag HAR glömt bort henne.

Vi hade en avtalad tid för besök hos skolsyster. Där skulle hon genomgå läkarkontroll och få en spruta. Besöket skulle ske klockan 10.50. Klockan är nu 13.30.

"Jag har väntat hela dagen. Tittat ut genom fönstret mot parkeringen, men du kommer aldrig". Hennes röst är ynklig. Jag känner mig som en riktig sopa. En riktig ärkeusling till förälder. För detta har vi pratat om länge, hon har faktiskt sett fram mot att träffa doktorn och få sin spruta. Alla andra i klassen har redan tagit den.

Jag förklarar att jag har missat det. Glömt bort helt enkelt. Ber henne om ursäkt och frågar om hon kan förlåta sin tankspridda pappa. "Ja" säger hon med mjuk röst.

"Tack" säger jag. Den här gången är det jag som låter ynklig. För jag kan inte förlåta mig själv. Att min dotter har ett stort hjärta är ingen ursäkt för att jag har en rörig hjärna...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0