Dags att vända spiralen

I en debattartikel i Expressen sätter författarinnan Birgitta Stenberg ord på tankar som jag haft länge.

"Det verkar som om de tre viktigaste uppdragen vårt folk gett åt sina styrande helt glidit dem ur händerna. Vi betalar våra skatter för att få en fungerande sjukvård, goda skolor och en äldrevård värd namnet."

Så skriver hon och menar att saker och ting inte fungerar längre. Jag har ingen erfarenhet av äldrevården, men skolan, dagis och sjukvården har jag många personliga erfarenheter ifrån. Och min reflektion är densamma. Något har gått snett. Framförallt på ledningsnivå, de styrande inom skola och sjukvård tar beslut som är kortsiktiga, kontraproduktiva och korkade. Hela tiden.

Brukare och personal är aldrig i centrum. De kan säga vad de vill, men inte är det någon på ledningsnivå som bryr sig om patienter, läkare, sjuksköterskor, lärare, dagisfröknar, dagisbarn eller elever. Budgetar, politiska karriärer och byråkrati styr besluten.

"Det är dags att inse att våra styrande inte räcker till, vi måste säga ifrån innan allting rasar samman kring oss." avslutar Birgitta Stenberg med.

Hur långt ska det gå? Alla som varit på akuten eller haft ett mer allvarligt akut hälsoproblem kan känna igen sig i DN:s artikelserie om sjukvården. Kampen för att få en sängplats och att enda sättet för att få bra vård är att tjata sig fram – två konkreta exempel som jag upplevt själv.

Och skolan ska vi inte ens börja att prata om. Det sägs sååå många vackra ord om lärandet bland beslutsfattare, rektorer och lärare. Men tyvärr är det ofta bara floskler. Sanningen är den att brist på resurser och dålig planering gör att våra barn inte lär sig tillräckligt mycket.

Verkligheten för mina barn har bestått av ständiga omorganiseringar, besparingar och flyttar. Miljön är stökig och stimmig. Planeringen är kortsiktig.

Resultatet: Barnen trivs inte. Mina barn vill byta skola, inte på grund av mobbning eller personliga problem, utan helt enkelt för att de tycker att det är för stökigt i skolan. Flera av deras klasskamrater säger precis samma sak. De vill till en skola där lärandet är i centrum, en skola där arbetsmiljön är mer harmonisk och man kan lita på det som de styrande och lärarna säger. De vill inte att planerna ändras hela tiden.

Hittills har jag bara känt mig uppgiven. Inte vetat hur jag ska kunna påverka situationen. Jag tror att fler känner som jag. Så det kanske är ett sundhetstecken trots allt, att 57% inte röstade i landstingsvalet i Göteborg. För politikerna har haft chansen att göra saker och ting bättre i de här frågorna, men ingen - oavsett partifärg - har vänt den nedåtgående spiralen.

När kommer det att hända? Kommer det att hända?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0