Anna Ternheim och tystnaden
Helt plötsligt befinner jag mig på en Anna Ternheim-konsert på Konserthuset. Någon kunde inte gå, så jag har fått en biljett med bara en halvtimmes förvarning.
Rök, ljus och musik väller ut från scenen. Musiken låter bra. Väldigt bra. Anna Ternheim sjunger med en fantastisk röst och hennes musiker spelar mästerligt; lyhört och dynamiskt. Jag har sällan gått på en konsert med sånt här fantastiskt ljud. Och jag gillar verkligen musiken också. Mer här än på skiva. Låtarna lyfter och får blod och nerv. Resultatet är långt från den lågmälda singersongwriter-muzaken som jag har förväntat mig.
De första femtio minuterna är jag helt betagen. Men så tappar framförandet tempo och kraft någon timma in i konserten.
Och problemet är inte musiken...utan mellanrummen mellan låtarna!
Svenska artister verkar ha slutit någon tyst pakt om att de aldrig ska säga något vettigt mellan låtarna. Det är tafatt och krystat. Så när applåderna har tystnat blir det helt knäpptyst i salongen. En stämd spänning tar greppet om oss i publiken. Jag vågar inte säga något till min bänkgranne av rädsla att folk femton rader bort ska höra vad jag säger.
Samma artist som fyller en hel skiva med kreativt formulerade och vackra ord säger nu saker som "Tack, vad roligt att ni kunde komma. Vi uppskattar det verkligen" eller "Här kommer en låt som ni förmodligen känner igen".
Inget av passionen som finns i musiken märks i mellansnacken. Varför inte ta chansen att berätta mer? Nu när 1300 personer riktar sin totala uppmärksamhet mot scenen. Berätta varför skrev du låten. Vad vill du säga? Vad inspirerade dig? Vad som helst.
Då skulle jag inte bara luta mig tillbaka och applådera artigt. Då kanske jag och alla andra i publiken skulle ställa oss upp, busvissla och skrika rakt ut efter varje låt. För det skulle jag faktiskt vilja göra, så bra är det...
Kommentarer
Trackback
