Singing in the sun



Igår såg vi Singing In The Rain på Scandinavium. Jag, Anna, Stella och Moa. Kajsa fick stanna hemma. En fantastisk uppsättning som hela familjen gillade. Underhållande och imponerande på alla sätt och vis. Tempo, humor och bra insatser av alla inblandade, t.o.m Clas Malmberg bjöd på skratt emellanåt. Dansnumren var framförallt häftiga. Att återskap klassiska insatser från Gene Kelly och Co borde borde vara avskräckande för vilken dansare som helst, men Rene Mirro och Carl Dyall gör det med en den äran. Jag blev trött bara av att titta på det...

Vår kompis Karin som dansar och sjunger i föreställningen hade fixat biljetter och visade oss runt bakom scenen efter föreställningen. Vilken megaapparat som ligger bakom en sådan uppsättning. Helt makalöst. Bara att hur man håller reda på alla kulisser, kläder och rekvisita är svårt att fatta. För att inte tala om maskinen som får regnet att falla.  Hela ytan där isen i vanliga fall ligger var fullbelamrad med prylar...

I gångarna under arenan stötte vi på Siw Malmkvist och hennes man Fredrik Ohlsson. Karin blev väldigt glad och såg till att bli fotad med sin idol. Jag blev lite starstruck, så jag sa inte så mycket. Däremot nämnde jag för Fredrik Ohlsson att jag var öisare, eftersom han är megaöisare. Jag såg honom ofta på matcherna när jag gick på match med min farsa när jag var liten. Han pekade stolt på sin ÖIS-pin. Jag försökte förklara för ungarna att detta var Tommy och Annikas farsa i filmerna om Pippi, men de verkade måttligt imponerade.

Om en vecka spelar Singing in The Rain-gänget sin sista föreställning någonsin. Två år har succén rullat. Det blir inget mer. Ta chansen att se den om du kan. Så bra att det faktiskt är värt att lämna solskenet en stund, jag lovar...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0