Botgöring för mina synder
Springsteen, den jäveln. Han fick mig att börja jogga.
Det började ju så bra. En solig heldag hemma hos Fredrik ute i bushen i Säve utanför Göteborg, som uppvärmning till konserten. Alla i bandet (minus Mathias) komponerade och spelade in musik, drack öl och åt fantastisk mat från proffsgrillare Berggrens grill. Min kusin Dagny var inhyrd chaffis och körde oss till stan. Vi parkerade på Andra Långgatan och tog bussen till Ullevi. Festen kunde börja!
Det var någonstans in i sjunde låten som tog en vändning. Fredrik, annars en omdömesgill man, hade på ett mycket sinnrikt sett till att vi smugglade in whiskey på arenan. (Metoden innefattar plastpåsar och kalsonger, mer säger jag inte.) Denna kroppsvarma vätska tog alltså skruv runt sjunde låten. Jag hade fortfarande väldigt roligt, men en del minnen är efter denna punkt ganska vaga. Jag vet att jag skickade SMS till Anna med väl valda delar av konserten. High-fajvade väldigt mycket. Diggade mycket och njöt av en fantastisk konsert. Den gubben kan leverera. Efter en runda på Avenyn med kebabrulle som avslutning, rullade vi hemåt i gryningen. Trötta. Väldigt trötta.
Lördagen ägnade jag åt att sova och äta. Och äta och sova lite mer...
När jag ställde mig på vågen imorse trodde jag inte mina ögon. Tre kilo upp! Tre kilo! Shit alltså. Jag hade inget val, något måste göras. Så jag drog alltså på mig joggingskorna och sprang. Ända till Villa Belparc i Slottskogen och tillbaka. Stella och Moa hängde med på sina cyklar och kom med glada tillrop hela vägen. Vi stannade bara tre gånger vid olika rödljus på Linnégatan. Och jag spurtade till och med fram till porten för att komma först, men blev slagen med någon meter av Moa på sin racercykel. Fusk!
När jag satt och flåsade efteråt kändes det faktiskt ganska bra. Om inte annat för samvetets skull...
