Folk borde inte ha rösträtt

Förra sommaren. Jag går på bio i Strömstad. Lite sent, typ fem i nio, släntrar jag in i foajen. Foajen ligger mitt i en restaurang, precis i anslutning till baren. Den enda biograf i sitt slag, såvitt jag vet. Det är ett avkopplande upplägg. Först dricker man en stor stark, en stund senare sover man bort en timme mitt i filmen. Idag hinner jag inte dricka en öl, så jag löser en biljett till en svensk dramakomedi om en flygvärdinnas misslyckade kärleksliv. Det finns inte så mycket att välja på. Det är min officiella ursäkt i alla fall.

- Bosse en som ska gå på Nina Frisk! ropar tjejen i kassan.
 
Biografmaskinisten rusar ut ur med en rulle film under armen, uppenbart stressad. 

- Är jag den ende besökaren säger jag, förundrad över det skrala intresset en fredagkväll.
 
- Beck går i den andra salongen. Utsålt!
Hon pekar på dataskärmen där samtliga platsmarkeringar lyser ilsket röda.

Plötsligt förstår jag. Det är som en uppenbarelse. Alla gånger som jag grubblat över mysterierna Beck och Wallander. Vem vill se alla dessa illa skrivna, regisserade och spelade svenska polisfilmer? Som TV4 dessutom envisas att visa om och om igen tills man spyr upp chipsen bakom tv-soffan. Det är där i Strömstad, Åmål och Mellerud och alla andra hålor runt om i landet som folk åker in till sin lokala biograf för att se något tryggt och välbekant.

Där är Gunwald Larsson gud. Amen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0